a rem hette det: cApporte, All! Fylax skyndade sig hort åt den slingrande gångstigen i parken och Etienne sade till sin Clotilda (det ordet förargade mig innerligen) att han velat öfverraska henne på hennes födelsedag. Du fyller i dag nitton år, fortfor han. Gud gifve dig lycka och glädje i hela din lefnad! — aBlott med dig, hviskade flickan oc slöt sig intill den sköna ynglingen, cendast med dig Etienne kan jag vara lycklig., Ynglingen slöt sin arm omkring det smärta lifvet och tryckte en kyss — på hennes panna — gissar herrskapet: nej pytt — just på hennes läppar — och det i Tit. egen närvaro? frågar ni vidare, ja, verkligen i min näroch öfvervaro. Att vara, som jag då var, några och tjugo år gammal, kusin och vän till en skön nittonårig flicka och till på köpet visst icke något känslolöst helgon, utan en menpviska af kött och blod, är en svår sak då man är liksom beställd blott till vittne af en annans lycka. Hvarje kyss, som den lycklige får, verkar på det stackars viltnet, liksom elektrisk stöt, precist som då man vill lukta på en isolerad blomma och en gnista knäpper till på näsan då man väntat sig få känna blommans vällukt. Försöket kan verkställas ganska lätt, och det med blomman har jag sett flera fysiska konstmakare visa på tbeatern. Jag företog mig naturligtvis att betrakta trädtopparpe och de gungande grässtånden, för att få bort mina kyska ögon från den sköna gruppen; jag letade i alla mina fickor efter en pennknif i full föresats att skära mitt minne i närmaste träd, för att få vända ryggen åt sällskapet, då i hast Fylax kom springande med ett stort paket i munnen. Den trogne Fylax! De älskandes