Aftonbladet – 26 juli 1841, sida 1

ten skulle falla liksom näringarne. De största summorna utdelas dock till blygsamma fattige eller pauvres honteux,som de kallas i räkenskaperna, och dessa blygsamma bestå för det mesta af gamla fruar, som umgås hos stadens honoratiores, och då och då se borgmästarinnan, prostinnan, ja till och med fru kammarherrinnan Jules på kaffe, hvarvid deras fattigdom och blygsamhet förbjuda dem att hafva mer än sex sorter kaffebröd. Den gamle mannen hör imedlertid icke till desse lycklige, som lagligen tigga, utan lifnära sig och barnen genom att oiagligen arbeta, i det han griper in i stadens timmermansembete, ty han är en ganska skicklig timmerman, fastän han är lösdrifvare. Embetet bar längesedan ingått med klagomål och med påstående om ansvar för lösdvifvaren Timmerberg, som understått sig att hugga laxknut och sätta vederbörliga dymlingar i en byggnad, som ock för Skomakaren Beckström, som låtit bemälte Timmerberg ibo hans egande mindre åbyggnad vid stadens staket; finnande Embetet icke med lag förenligt intrång i sina borgerliga rättigheter. Dessa klagomål och abesvärs, som de äfven kallas, hade nu i flera år cirkulerat mellan domstolarne, genom uppskof, återförvisningar och krångel, hvari Magistraten hade stor del, emedan än den ene, än den andre af dess ledamöter byggt och behöft den skicklige arbetarens biträde, heldst timmermansembeiet i vår goda stad ej riktigt förstår sig på att timra, eller åtminstone, på grund af sin lagliga, uteslutande rättigbet, att timra inom stadens agehägp, tycker, att det ej är så noga, utan slurfvar. Tim