Aftonbladet – 26 juli 1841, sida 1

en sådan der lösdrifvare kan likväl vara famil jefar och ega omkring sig en hel skara barn, son han, det bästa han förmår, försörjer genom sit! arbete. Man kan således vid hastigt betraktande icke finna någon skilnad mellan en lösdrifvare och en annan ärlig menniska, som försörjer sig genom flit, fruktar Gud och ärar Konun sen; men undersöker man vidare förhållandet uppstår en märklig skilnad; den nemligen, at lösdrifvaren icke har vederbörligt tillstånd at arbeta och icke heller tillstånd att tigga, ickf ens bo någonstädes; ty ingen må hysa lösdrif vare avid laga ansvar heter det i hvarje magi strats påbud: — med ett ord, en lösdrifvare äl ett slags bannlyst varelse; men våra lagar til heder af en ganska ged reson. Nå väl! har har begått något brott? frågar ni — nej, derom haj ej precist yppats någon misstanka; men han äl fattig, mitt herrskap, så ytterst fattig, att inger förmögnare vill åtaga sig att ansvara för han: kronoskatter, och lagstiftarens vishet, som inger får betvifla, har gått så långt i försigtighet, at lösdrifvaren i synnerhet och alla fattige i all mänhet icke en gång få behålla sina egna bar: hemma hos sig; att nemligen en far icke kar lemna laga försvar, åt silt barn, utan mist skaffa det tjenst hos någon förmögnare, är ena våra lagars rättvisaste och mest välsignelserik: påbud! eller hvad tycker herrskapet sjelf? Sedan jag nu redogjort hvad man menar met lösdrifvare och fattigt folk, och tagit i betrak tande deras rättigheter, hvilka, om herrskape tycker som jag. äro ganska få och små, tar jag mig friheten införa er i den lilla kojan, der jus en sådan kristendomens Parja för närvarande bor