land. Man skall måla hans konterfej och sälja bans afbild. Han skall hedras af höga och låga. Man skall ej mer kalla honom Mante, utan nämna honom med en kögre karaktär. På pränt och icke pränt skall han för sin trohet så rosas, att ingen så berömt dig för det bästa kaffe. Ja, fastän Mante heldst döljer sig för verlden, i mörkret under denna sten, der han njutit sin lugnaste hvila, så blifver han ändå der besökt af flera höga herrar och erhåller mat från deras eget bord. Dessutom skall han smekas af sköna händer och berömmas af mången vacker mun, och sköna ögon skola öfver honom fälla tårar. Nu blef det åter mörkt; jag vaknade i detsamma, och såg ej mera till min kära gubbe, och sen ifrån den stunden kan jag ej se något mera, utom min snälla Mante., Veckan derpå dog madam Buss, som jag förut berättat, och ifrån den tiden bor Mante ständigt under grafstenen. Jag besöker honom alla dagar och ger honom om aftnarne skorpa och grädde, liksom salig moster gjorde i-verlden. Nu bara väntar jag på att få se, om något af gummans dröm må slå in medan jag lefver. Härmed slöt Johanna sin berättelse. Mante hade under samtalet gått till hvila under grafstenen i sin tysta kammare, Då jag en gång kommer till hufvudstaden, skall jag visst ej underlåta att besöka den gamla griften, der Amiralens dödsdag firades af Buss och dess goda gumma, och der så många suckar gått till de hängångna, äfven från den trogna Mante. ——————