rusade Hellgren på honom i yttersta raseri, kastade : honom med hufvudet ned och fötterna upp i vädret i en stor snödrifva, skottade derpå snö öfver honom och ställde sig med hela sin tyngd att trampa ofvanpå snön. Derefter fattade han tag uti yxan och, med denna upplyftad i höjden, hotade han, att klyfva gossens hufvud, om han gjorde den minsta åtbörd, för att befria sig från den ögonskenliga lifsfaran. En grannhustru, som på afstånd sett detta, kom äf ven denna gång i rättan tid till hands, för att hejda Hellgren i hans tygellösa viidhet. En gång hade gossen kommit flyende till en hustru Hagman, som då misstänkte, att han blifvit misshandlad, emedan hon kort förut hört nödrop från Hellgrens bostad. Hon afklädde derföre gossen och fann hans rygg, såsom hon uttryckte sig: arandad öfverallt med rödt och gult, alldeles som skulle han slitit spö både då och tillförene. Med ett ord: ganska ofta var gossen på dessa och dylika sätt utsatt för det ohyggligaste barbari, och man kan endast förundra sig att sådant kunde passera, utan att de kringboende, för hvilka gossen utan tvifvel klagat sin nöd, gjorde någonting, för att få hans belägenhet mildrad, förr än han befriades derifrån genom en våldsam död, under följande omständigheter. Fredagen den 42 sistlidne Mars, då Hellgren var fri från tjenstgöring på fästningen, och uppehöll sig hemma i sin enskilda boning, i Waxholm, hela dagen, förmärkte hans hustru, att en skål med välling blifvit till hälften tömd. Hon misstånkte gossen för, att hafva förtärt vällingen, tog bonom genast i förhör, och då gossen fortfor att neka derför,?gaf hon honom en dugtig risbastu, men gossen ville ändå icke påtaga sig saken. Hellgren fick, vid pass klockan 6 på eftermiddagen, veta detta och föresatte sig då, att, kosta hvad det ville, förmå gossen att bekänna. Då han likväl tyckt sig märka, att hugg och slag icke verkade på gossen, var han betänkt på, att uppfinna något mera pinsamt medel. Han påminte sig då, bland annat, att han sjelf en gång blifvit, för fylleri, extrajudicialiter afstraffad, på det sätt, att kompanichefen tvang bonom att, utan anderum, dricka en större qvantitet kallt vatten, och som Hellgren hade, funnit detta straff serdeles olideligt, beslöt han att använda detsamma på gossen. Han uppmanade denne ytterligare att bekänna, men då gossen detta oaktadt påstod sig vara oskyldig, blef Hellgren uppretad öfver denna envishet, fattade tag uti en kruka, fylld med något mer än ett !y, stop kallt vatten, och tvingade gossen under hotelser att slå honom, om han icke fogade sig efter Hellgrens vilja, att dricka krukan i botten. Gossen föll genast uti en djup dvala, ur hvilken han först uppvaknade efter tre timmars förlopp med häftiga kräkningar och utsot. Några timmar sednare förlorade han sansningen och förmågan att tala, hvarefter han klockan 5 på Lördagsmorgon afled. Dagen före gossens död, omkring kl. 3 e. m., hade en hustru Ståhl från Hellgrens boningsrum hört gossen uppgifva de mest hjertslitande jemmerrop: söta, nådige farbror, låt bli mig! — Herre milde Jesus! — Skona mig för Jesu skuld! — Då hustrun deraf slutat, att Hellgren misshandlade gossen, hade hon skyndat till dörren, som hon funnit stängd och nyckeln tagen ur låset. Hon hade derföre bultat på, då Hellgren straxt efter öppnat dörren, och i vredesmod rusat emot henne, samt i bäftiga ordalag frågat hvad hon der hade att göra. Gossen, som då hade setat och gråtit i spiseln, passade nu på tillfälle att komma undan, och flydde till hustru Hagman. Då denna fick se gossen komma, utom sig af bedröfvelse och med sönderrifna kläder, hade hon frågat honom om orsaken dertill. Gossen hade likväl icke vågat omtala den, hvarföre hon, för att öfvertyga sig om gossen blifvit missbandlad, undersökt hans krepp. hvilken hon funnit bära märken efter hugg och slag, serdeles å det bögra låret, som varit blått. Då gossen fick se Hellgrens hustru en stund derefter komma för att återhemta homom, hade han i största förtviflan utropat: Herre Jesus, der komma de! Morgonen efter gossens död hade Hellgrens hustru kommit till en grannhustru, vid namn Sjöberg, för att utbjuda ett nät. Då enkan Sjöberg frågade efter gossen, omtalade hustru Hellgren, att han var död. Enkan Sjöberg blef förvånad och utropade: Då har Hellgren tagit lifvet af honom! hvarpå Hellgrens hustru erkände, att hennes man grufligen misshandlat gossen, och att han sjelf yttrat, det han väl finge lida derför. I följd af allt detta uppstod ett allmänt rykte om, att Hellgren slagit gossen till döds, hvarföre han den 45 i samma månad inkallades till Rådstufvu Rätten, för att höras. Vid första förhöret nekade Hellgren, att han misshandlat gossen, men vid det andra, sedan några vittnen berättat ofvannämnde tilldragelser, rörande gossens misshandlingar, visade Hellgren sig rörd och öfverväldigad af ånger, samt bekände slutligen på sätt ofvanföre blifvit omtaldt. Någon annan orsak till gossens död än vattendrickandet kände han icke. Provincial-läkaren Doktor Brandelius, som förrättade obduktion af den döda kroppen, intygade att gossen aflidit af slagfluss, efter föregången cholera morbus, som varit rätta dödsorsaken, dock ait den honom kort före döden öfvergångna våldsamma behandliog bidragit till den dödliga utgången, som genom i tid tillkallad läkarebjelp torde kunnat förecommas. . RådstufvuRätten ansåg Hellgren lagligen förvunven, att hafva medelbarligen tagit gossen af daga, ch dömde honom derföre, enligt 24 Kap. MissgerningsBalken, att mista lifvet genom halshuggning. EEE ERE ee