Aftonbladet – 24 juli 1841, sida 1

på ena örat. Herre Gud! när vi då spatserade af, hvad gubben såg morsker ut. Alla sågo på oss, och de två vackra barnen sen. Nå, när vi då kommit hit, så satt han just der hen, Johanna, nu sitter, och jag öppnade då min lilla medhafda korg — se den låtsade far aldrig märka, — och då jag tog fram min lilla kaffepanna, och dukade upp liksom ett kaffebord på grafstenen, då smålog gubben, lyftade på hatten och nickade. — Allting gjerde jag honom till lags den dagen. När vi sen skulle återvända hem, lyftade gubben åter på hatten, fästade sina ögon ömsom på grafven, ömsom. åt molnem. Gud vet hvad han tänkte, men troligen var det på Gud eller salig Amiralen. Den trefaldighetsafton för 40 år sen, som var den första sen! Bussen dog, drog mig en oöfvervinnerlig håg hit till grafven efter gammal vana. Jag skämdes för min lust att dricka kaffe på igrafstenen, men jag tyckte just som gamla Bussens ande omgaf mig hela förmiddagen. Några kaffebönor hade jag ej. Icke heller penningar. Tapperhetsmedaljen hade jag väl i mitt rn men gubben hade alltid förbjudit att en fick föryttras, efter det var vår sons enda arf, så alt jag aldrig ansåg denna penning för någon tillgång, Men hvad en qvinna önskar, det drifver hon gerna igenom, och så gick det äfven med mig., Klockan 3 på eftermiddagen hade jag hittat på utvägar, att få min kaffekorg i ordning, och så gick jag hit på samma ställe vi nu sitta. Jag dukade upp mitt kaffebord på vanligt sätt; men tårarne stodo mig i ögonen. .— Min gamla Buss feladesi. Intet kaffe kunde jag dricka.n