Aftonbladet – 24 juli 1841, sida 1

oss, all ting blir nu för tiden allt sämre och sämre. — Ja, ja men. Vet hon, i vår gård dog i förra veckan en 47 års flicka, som doktorn påstod hade dött bara af kaffedrickning. Är det icke syndigt tal det? Saken var den, att hon på en gång förtärt 428 koppar starkt kaffe, och deraf skulle bon fått slag, som det hette. Hade flickan kunnat tala till sin död, så hade hon nog sagt, att detta inte var orsaken, Det var 40 år sista trefaldighetsafton, sen jag började sälja kaffe här på kyrkogården. Gubben min, salig Buss, hade då varit död ett halft år. Jag sörjde honom : hjertligt; Gud välsigne honom för all sin kärlek till mig! Ann i dag gör det mig godt att tänka derpå. Mina barn, som nu båda äro döda, voro då ännu små, och jag var ganska rådlös för vår utkomst, ty efter sen Bussen dog, indrogs den pension, som han fick, då han miste benet vid Hoglands slag. Just under den här grafstenen ligger salig amiralen, som salig man min tjente hos, både som båtsman och betjent. Han fick också namnet Buss af honom. och det var han, som gaf mig och min Buss 12 blanka riksdaler till. bosättning, då vi gifte oss, Det var en ädel herre, det. Men fastän han bar guld på kläderna, egde han ej något deraf vid sin död. Min man lefde många år efter honom, och hvarje trefaldighetsafton, som var amiralens dödsdag, gingo vi alltid hit och satte oss på den stora flata grafstenen. Far bar då alltid tapperhetsraedaljen på blått och gult ylleband, i knapphålet på den blåa jackan. Han färjade den dagen träbenet svart med sot och linolja, så att det sken i solskenet samt bar sin lilla runda hatt, med gula tränsen,