ta behållningen, så väl af lefvererade, som deponera de medel, vid inventeringen verkligen förefunnits deruti någon underlåtenhet icke blifvit emot inven teringsmännen anmärkt; Och den af Advokatfiskals embetet fordrade jemförelse af uppbördstullförvalta rens vecko-förslag med hans uppbördsjournaler, ehu vu nyttig denna jemförelse, såsom förhållanderne ni visa sig, kunnat vara, då den utan tvifvel ledt til balancens tidigare upptäckt, så mycket mindre kal anses hafva ålegat inventeringsmännen, som vi iakttagande af denuti nyss åberopade instruction 2 SKontrollören uti uppbördskontoret ålagde tjenste pligt, denna jemförelse bordt vara öfverflödig, hvil ken slutsats ock destomer erbjuder sig, som Kon trollören utan erinran underskrifvit uppbördsförsla gen och dermed gifvit helgd åt den tro, att har fullgjort hvad instructionen honom förelagt; Allts: och då någon föreskrift om dessa inventeringars ut sträckning till kassörskassan icke varit meddelad hvadan inventeringsmännen icke haft någon på så. dan föreskrift grundad skyldighet att till densamm: sträcka sin åtgärd, dertill ock slutligen kommer, : at i afseende på de efter förslagen och rapporternt befintlige contanta behållningar, erinran emot inventeringarne icke egt rum; finner Kongl. Kammar. Rätten någon ansvarighet i anseende till vecko-inventeringarne icke kunna Kamereraren, Hr Kammar-Rätts Rådet Winroth, åstadna. Hvad vidare angår det af Advokatfiskalsembetet å Hr Kammarrättsrådet Winroth påstådda ansvar för 1836 års balans å uppbördsmedlen; Så, emedan icke allenast 2 af Kongl. Maj:t den 46 Dec. 18053 för kamreraren i Sjötullskontoret utfärdade och nu för kamreraren i Kammarkontoret gällande nådiga instruktion förmår, att i anseende till den makt för kronans säkerhet, som derpå ligger, att Tullkammarens månads journaler, och årsräkningar, så ock nummer och persedel — extrader, med flere till redogörelsen hörande verificationer, varda inom stadgad tid inlefvererade, Kamereraren derå skall hafva ett vakande öga, och genast skrifteligen tillkännagifva, när han finner att någon Tullkammare derutinnan sin skyldighet åsidosatt, utan ock Kongl. Maj:ts förnyade nådiga reglemente, hvarefter de vid Tullkamrarne och tullinspektionen i riket anställde tjenstemän och derunder lydande bestjening i sina sysslor hafva sig att rätta, den 4 Oct. 4831 innehåller, uti 163 , att, derest icke Tullkammarens månadsförslag inom påföljande månadens slut inkommit eller laga förfall derföre blifvit anmäldt, Kongl. GeneralTullstyrelsen, uppå vederbörande kamererarens derom skeende anmälan, afstänges den felande från tjensten, samt uti 170 ., att Tullkamrarne skola inom den 4 Mars påföljande år, till Kongl. General Tullstyrelsens kammarkonter insända sin räkning för föregående året, äfvensom att, derest denna års redogörelse icke blifvit afgifven inom den 4 påföljande Maj, Kongl. General Tullstyrelsen, uppå vederbörande kamererares anmälan förordnar, att den skyldige, som derigenom gjort sig sin tjenst för alltid förlustig, under tilltal ställes, och hans egendom med qvarstad belägges; ty och som Kamereraren Hr Kammarrättsrådet Winroth, oaktadt dessa lika tydliga, som bestämda stadganden, lagt så ringa vigt på inkommande sjötullskammarens i flera år fortgående försummelse med månadsförslagens och årsräkningarnes ingifvande på behöriga tider, att Hr Kammarrättsrådet derom aldrig hos Kongl. GeneralTullstyrelsen gjort ordentlig anmälan, hvilken underlåtenhet haft till följd, att Tullkammaren ostördt fått fortsätta berörde sin försummelse, den deri hufvudsaklig måtto underlättat uppbördsmannen i hans brottsliga förehafvanden; alltså och då Hr kammarråttrådet brustit uti fullgörandet af honom såsom kamererare föreskrifne tjenstepligter, och dymedelst varit vållande till den förlust och skada för Kongl. Mej:t och kronan, som timat, pröfvar Kongl. kammarrätten, likmätigt 1 Cap. 12 . rättegångsbalken, jemfördt med Kongl. brefvet den 40 Dec. 1756, Hr Kammarrättsrådet Winroth icke undgå att gälda skadan å 1836 års uppbördsmedel med all sin egendom så längt den räcker i rummet näst efter kontrollören Middenrdorff. I afseende på den till år 1837 hänförde i brist å uppbördsmedlen, för hvilken brist påstående om betalning äfven blifvit emot Hr Kammarrättsrådet Wiuroth gjordt; så enär inkommande Tullkammarens till veckoinventeringarne afgifna rapporter öfver 1837 års infiutne tulluppbörd varit fullkomligt riktige, och desse rapporter, i förening med de derpå grundade inventeringar, icke allenast varit den enda kontroll, som i anseende till Finrs tidigt på året inträffade död, kunnat i helhet utöfvas, utan ock den, som närmast och i första rummet ådagalagt uppbördsmannens ställning i dess uppbördsförvaltning, samt, vid denna fullständigt utöfvade kontroll, erinran af något slag icke blifvit gjord, finner Kongl. Kammarrätten, vid sådant förevetande, kamereraren Hr Kammarrättsrådet, Winroth icke kunna till ansvar fällas för den till år 1837 hänförda balans å tulluppbörden. (Forts. följer.) T AA UTG NTTE TY TO VITT