Aftonbladet – 21 juli 1841, sida 1

lade Khamco med vildt leende — hvarje dag förökas ju detta förbannade folk! -Offrens mängd tilltager ju med hvarje generation! .... OO! Eblis ..... Eblis ) låt alla mödrarne bli fruktsamma! Låt detta folks lycka och medgång komma det att drömma om gyldene åldren! låt naturen öfverhopa det med sina gåfvor. ... Låt de ljufvaste och dyraste band starkt fästa det vid lifvet.... Låt det hvarje dag ropa: Prisadt vare ödet! ..... min lycka är i dag ändå herrligare än i går!.... Och sedan, när stunden är kommen, må det öfverraskas af ditt förskräckliga. rytande och blifva ditt byte ..... Tebelens lejon !! Och ni skall sjelf öfvervara detta blodiga offer, min moder! — återtog Ali med förskräckelse, märkande att Khamcos blick ånyo förvildades. Snart tycktes hon också verkligen vara ett rof för den yra. som föregår döden; men af ett särdeles fenomån återförde detta, det flyende lifvets sista uppflammande, en trogen tafla af det förflutna i Kham-: cos slocknande inbillningskraft. En mäktig reaktion af de kännslor som beherrskat hela hennes lif och som ännu en gång drogo hennes tankar tillbaka till en för henne på en gång så ärofull och så förskräcklig tid. Det var således med den enformiga och sorgliga tonen i en Albanesisk Myriologie,) lika som hon hållit detta sorgqväde vid sin egen graf, som Khamco, med ord, ofta osammanhängande, som est dystert vansimnnes svärmerier, samt en låg och på ett klagande sätt modulerad stämma, utandades ett sista skri af stolthet och moderskärlek, af hat och hämnd! Skräckfulla meddelanden som Ali och Kainitza icke vågade afbryta, utan afhörde med smärtsam stillhet. — Vely Beys onka är död! — sade Khameo — ) Djefvulen. ) Liksång, hvari den atidres lefnadslopp skildras.