Aftonbladet – 21 juli 1841, sida 1

orörlig, som om hon velat återkalla sina minnen; sedan; efter en stark ansträngning, sade hon med en röst, i början lugn och högtidlig, men som snart antog karakter af en växande exaltation: — Ali, min son .... det är du... Jag känner igen dig .... det är bra... äfven dig Kainitza... det är bra... mitt sinne är nu lugnt: hören dessa ord, de sista, som mina älskade barn skola höra af sin moder... Måtte ej krafterna öfvergifva mig, innan jag sagt allt vid denna yttersta stund; Ali... jag bör underrätta dig om det, som förorsakar min död ... och som länge ... länge tärt på mitt lif. — Ni skall ej dö, min mor! — sade på en gång Ali och Kainitza, — Jag skall dö, dö af en för tidig död .... för tidig såsom dessa hvita hår, som täcka min hjessa.... Men hvad är det, som blekt mitt hår? hvad är det, som nu ger mig döden? Förtviflan .... ett gräsligt minne, som, hvarje dag nedtryckt mig, och småningom förtärt all styrka hos lejonets af Tebelen kraftfulla moder, — sade Khameo, och en sista blixt af stolthet öfverfor hennes ansigte. , — Ve mig, min mor! ty det är jeg, som velat återväcka denna rysliga hågkomst, för att förmå er att vilja lefva och njuta frukten af er hämnd — sade Kainitza. Men besvärjelsen .... besvärjelsen. Hvarje minuts dröjsmål är kanske ett steg mot grafven. Jag skall söka Bektadjin! — Stanna qvar — inföll Kbameo befallande. Jag bar återsett min son ... och att se Ali af Tebelen är att arbeta för min hämnd ... det är att se det aldrig felande vapen, som snart bör fälla mina offer. — Och som skall fälla dem, min mor.... Jag svär det vid edra grå bår, vid eder dödliga förtvif lan.... Ja! jag svär det! men hämndens timma ? Ack! jag känner den ej. För att göra den säker, måste mar vänta! — Hvad betyder timman, så framt den en gång slår, dödsbådande och blodig! och dessutom — til