Aftonbladet – 20 juli 1841, sida 3

(Insändt.) DE TVENNE AXEN. (Fabel af Jonij. Öfversättning.) Ceres barn, två hvete-ax, växt opp Uti samma fåra med hvarandra. Stolt det ena sköt sin gyldne topp, Gungade sin höga, raka kropp, Vid de milda vestanvindars lopp. Tungt och svigtande, så lågt det andra Pannan sakta emot jorden böjt, Sällan utaf vandrarns öga röjdt. aJag din hårda lott just kan beklaga Sade med en öfverlägsen ton (Som de stora ofta taga, balft förakt, halft protektion) Axet som såg ned ifrån det höga Till sin grannes blygsamma person; uVidt kring rymden ser mitt fria öga. Hela traktens fägring tillhör mig, aNedböjd emot stoftet ser man dig, aObemärkt och dold i fåran djupa, Modfälld för din egen tyngdkraft stupa., aPragt och höghet älskar du, min vän, cOch jag söker alltid undfly den, Hörs det låga axet vänligt svara. aDin förtjenst bedömmer icke jag aMen jag väntar lugnt till skördens dag, aSom vårt värde bäst skall uppenbara. Snart den kom, och höga axet var Blott ett strå, som ingen kärna bar Och afplockerskan det sist förkastar, Men det låga axet skördarn hastar Att så varsamt hemta upp och ge Rum uti de rika kärfvarne. aNå! farväl! du ser att man mig håmtar, Till sin granne nu det gladlynt skämtar, aHyvems som felet är jag icke vet; aSkördemannens röjda partiskhet aTror jag, utan att förmäten vara, aMig likväl utaf det skäl förklara: All jag ej så högt mill hufvud bär, aMen af goda korn det uppfyldt är.n Fa