visiren omkring midjan en af Palikarernes lädergördlar, försedd med hölster, som innehöllo tunga pistoler; stridsyxan hängde der äfven, och i handen höll han en bössa, hvars lås ban icke en gång, tvifvelsutan beräknadt, vårdade sig att undersöka. Lika beväpnade, som Ali, men stumma och dystra, fästade Demir Dosts söner på honom vilda blickar, hvilka i synnerhet förrådde ett slags oredig och ofrivillig fruktan, ty Alis skönhet, kallblodighet och herrskareblick syntes Klephterne nästan öfvermenskliga. Alldeles efter visirens uträkning, tänkte de än, att en osynlig makt ensam kunde gifva honom nog förtröstan på sin stjerna, för att så blindt våga trotsa denna olika strids vådliga skiften, och än att de, eburu fria, skulle blifva offer för något grymt försåt, att de, så till sägandes, skulle strida på ett fält, som öfverallt var mineradt under deras fötter . . . . Ehuru trotsigt och oredigt, borde detta intryck lemna ett frö till olycka i de tre brödernes sinnen. Deras mod stod likväl fast, och, med armarne stolt korsade öfver bössmynningen, rättade de upp sin herkuliska växt till hela dess höjd. Med hufvudet täckt af den röda mössan, samt hakan och tinningarne rakade, hade de af en vild nyck sina långa och täta, svarta mustacher flätade och sammanknutna bakom sin tjurhals. Deras manliga ansigten hade, genom mödorna i det krigiska nomadlif, de oupphörligt förde, fått en mörk bronsfärg, och de muskulösa tegelbruna benen, ärrade af törne och krappast skylda af ett getskinn, syntes ännu mör kare genom afbrottet mot den hvita lärfts ocken, som hårdt tilldragen ikring Albanesernes lif endast räcker till knät. Under vänten på striden, skakades ibland de tre brödernes väldiga skuldror, under sin betäckning af svart fårskinn, af raseriets och otålighetens rysningar, i likhet med de vilda djuren. som ofta rysa under sin resta hårklädnad vid analkande af en stor fara.