som med pinsam villrådighet väntade slutet af denn scen, alltid fruktande att vara föremål för någ blodigt raljeri af satrapen . ..-. Förberedelserna och scenen för denna strid ver af en verklig Homerisk storhet. Solen uppgick bal om Leutochors skogbetäckta berg, under det mo gondimman ännu med sina blåakviga dunster dolc deras fot. Horisonten, ren och lysande, var öfve allt tandad af ofantliga, nakna och grå klippor; e! dast i vester kunde mön, genom: en vid öppnirn och på omäatligt djup, se Caniternas bördiga da här och der afbruten af flodens vågiga bukter, oc inträngd mellan Zalongos snöhöljda branter, Stridsplatsen var en platform, omgifven af grani! block, och bildade ett slags vild och gigantisk am fiteater. På Alis befallning grupperade bans Albaneser si der, under det Levtochors invånare, stående oröi lige och stumma, med ett slags vidskeplig frukta! afvaktade utgången af denna, till utseendet så olik strid. Ali af Tebelen var då 34 år gammal, bans vä; var medelmåttig, men vig, stark och smidig. Har stora, blå ögon, på en gång milda och stolta, kröl 1es af en hög, hvit och öppen panna, på hvilke fina och lindrigt böjda kastanjebruna ögonbryn teci nade sig. Hans ljusbruna skägg, silkeslent, glä! sande och parfymeradt, omgaf skönt den nedre delt af ansigtet och gjorde ett svagt afbrott mot de bleka och fina rodnaden på hans kinder. De frisk korallröda läpparne, med sitt vanliga lörföriska smi leende, visade tänder af en bländande emalj, so af mustachernes bruna färg gjordes ännu mera lifli Visiren hade blott behållit på sig sin yellek, vä af karmosinröd sammet, rikt broderad, sin hvita a banska linnerock och sina marokinsstöflar, hyvill nästan doldes af det guld, som betäckte dem. Alltid lugn och intagen af förakt, som om hs arit öfvertygad att ej löpa någon fara, spän