Plötsligt lät Alis af Tebelen rena och ljudand stämma höra sig. Lyckliga ären J, Levtochors sö ner, trefaldt lycklige, som fån dö för Alis, den a Gud sändes hand!.... Skåden för sista gången e dra berg, edra hem, edra makar.... ty, på samm sätt som denna örn som sväfvar öfver edra hufvu den .... (han pekade på en örn, som händelsevis p långt båll flög öfver honom) skolen J snart för e vigt sofva på den blommande ljungen! Under dessa ord sigtade Ali på örnen, skotte brann, och efter två eller tre konvulsiviska ving slag störtade han ned för Vizirens fötter. Vid detta prof af skicklighet, hvaruti de trodd sig se ett olyckligt förebud, bleknade de tre Kleph terne. .... Invånarne från Levtochor, förskräckta sänkte sorgligt ner sina ögon, då Vizirens Palika rer deremot upphäfde ett jublande skri af beundran Nå väl, kommen J modige vargar, I ären frie Fältet tillhör er så väl som lejonet, hvilket nu skal visa, att dess styrka är dess rätt! ropade Vizirel slängande bössan ifrån sig, och kastande sig mer ett enda hopp på temligen långt afstånd från sin tre motståndare. Derefter fattade han sina pistoler stödde mynningen på venstra handen och börjad löpa med oregelbundna och starka språng hit oci dit, än närmande, än aflägsnende sig från Demi Dost, i afsigt att genom dessa hastiga rörelser gör deras sigtning svårare. Hvad som i synnerhet borde gagna Ali i denn olika kamp, var den otroliga säkerheten i hans Ög8 och hans förvånande färdighet i skjutkonsten, son ef en hästs fyrsprång eller ett hastigt lopp föga hin drades. . . Hvad som dessutom borde gagna Ali, var, såson man förut sagt, de tre Klephternes ängslande orc ty, såsom de i hvarje stund väntade sig att falla någon osynlig snara, kände de sitt mod allt me och mer svigta. Imedlertid beredde de sig att anfalla.