bvarje steg mötte honom; också hade satrapen en dast kunnat döda, och oupphörligt döda, utan at derföre komma fortare fram till Tebelen, der han mor låg på sitt yttersta . . . . En gång hade en Albaneser, som körde den ka leche ), hvari Ali och hans gemål, Emineh, åkte vid lifsstraff fått befallning att uppnå en viss by på vägen, der hästombyte var bestämdt. En af hä starne stupade, och bröt benet af sig, innan de hunnt fram till det utsatta stället. Ali gaf ett tecken oci den olycklige kusken lemnades åt bödeln, för at bängas. — Du låter döda mig? — sade Albaneseri till Ali — nå väl, och sedan? — Han har rätt... sedan förmår jag ändå intet! — vrålade satrape: ursinnig och knöt handen mot himmelen ; men ick desto mindre afrättades den oskyldige. En annan gång, då han med ett förfärligt strai hotat en af sina körsvenner, för dess ofrivilliga lång samhet, och Emineh darrande bad om nåd för dett nya offer, fistade visiren sina stora, blå, af tåra fuktade ögon på henne och svarade med djup rörel se, dessa ord, af en vild och oförställd ömhet — Men kom ihåg, min ljufva blomma, att frågan ä om att hinna fram till Tebelen före min mors dö ... . Och att kanhända genom min närvaro åter kalla. till lifvet den, som gjort mig till man oc visir : . .. Och Ali talade ej så, för att under en mask a bycklad, sonlig kärlek dölja en otidig grymhet Olyckligtvis för menskligheten, kunde Ali af Tebe len oförstäldt vara öppen för milda intryck: ehuri oförklarligt detta afbrott mellan kall grymhet oc innerlig ömhet synes, så härflöt likväl denna kon trast ur en för alla naturlig känsla, vi skulle nä stan vilja säga, ur en för alla naturlig instink! Må den menskligaste föreställa sig en mor . ) Ali Pascha begagnade alltid tyska åkdon på sin: resor.