-Iskulle blifvit lättare för den oinskränkte regel Iten, när folkupplysningen råkar vara efter l Igens eller planens id? Tror han att det: Mlättare att befalla, när man ej kan göra sig fö) Istådd af de lydande, än när man kan öfverlägg Imed dem och erfara, hvad deras bildningsgra loch deras rådande meningar medgifva? Nej. E Ikonstitutionel monark. kan väl icke göra al Idetsamma som sjelfherskaren, men han ka göra det säkrare, både för sin egen person oc för idens genomförande. Ar det icke för öfrig ett stort och ärofullt uppdrag, värdigt den v saste och kraftfullaste, att hålla alla den stor statsmachinens trådar i sin hand, att se till, de lalla bjulen verka för sina ändamål, att intet : Idem träder ur sin bana och hämmar det andra gång, och att, i fall sådant skulle ske, återställ ordningen och återföra den förvillade på si plats? Den vanligaste materiella machins sköts fordrar förstånd, kunskaper och vaksamhet; ka man då på allvar tro, att statsmachinens gån skulle kunna underhållas af en nolla? Nej, de erfordrar i sanning både kunskaper, upplyst för stånd och ädla afsigter i högre grad, än hva man förmodar, och det gifves för en stat inge större olycka, än frånvaron af dessa egenskapei i förening med begäret att regera, att inbland sig i alla småbestyr, dem man ej kan hafva ti och förmåga att följa, att vilja känna och först allt, hvilket i sig sjelft är det otvetydiga er kännandet att man förstår intet, att, skydda bakom oansvarighetens diamant-mur, tillvälla si den ensamma afgörande och beslutanderätten alla mål, förvandlande de ansvariga tjenarne til blinda redskap för den oantastliges nycker, oc vid deras val seende på en enda egenskap ho dem: deras medgörlighet och djerfhet att trots den allmänna oviljan. Ingenting bevisar tydli gare, att man ej förstår sitt kall, ej fattar der konstitutionella principens betydelse. Denna vil ovilkorligen hafva någon ansvarig för allt hvac som sker inom staten, och den som vill regera han må heta hvad som helst, måste äfven war: beredd på att ansvara. Konungen kan väl si lunda, efter lagens bokstaf, befalla en åtgärd och hans minister kan, om kan är nog svag dertill, lyda cch underteckna. Ar den rent a lagstridig, faller det juridiska ansvaret på der sednare. Det gilves likväl ett högre, det mora liska, ansvaret inför samtid och efterverld, och detta kan ofta vara tyngre och betydelsefullare Dermed belastar sig då regenten både är Kar befaller de olagliga och de lagligt riktiga, mer stundom vida förderfligare åtgärderna. Om detts ansvar ej kan i laglig form af honom utkräfvas. tror han då verkligen, att det alltid uteblifver och säger vår historia, att det icke var att be: fara? Vi skola söka visa, huruvida sådant vari! fallet. Man har på sednare år hos oss sökt göra en ny stats-lära gällande. Man har velat insinuera, att Konungen icke blott vore oansvarig för sina offentliga handlivgar, utan äfven att icke alls något ansvar derför kunde emot någon yrkas, emedan Konungens bifall dertill gaf dem en helgd, som frikallade äfven hans rådgifvare för den lagliga påföljden, föregifvande, att sjelfva den af representationen utöfvade rättigheten att ogilla sådana handlingar eller afslå fordringar, i vanlig väg af regeringen framställda, vore inkonstitutionellt och straffbart. Detta yrkande är lika lagstridigt, som förnuftslöst, och förutsätter upphäfvanrdet af äfven den aldra enklaste slutkonst. Det vore ett nästan lika förnärmande af förnuft och logik, att vilja upptaga det till vederläggning, emedan man derigenom skulle bevisa hvad som ej behöfver bevisas, eller att i ett väl ordnadt samhälle, der hvarje individs minsta rätt är ställd under lagarnes skydd, äfven hela nationens är det, och att hon ej gifvit sig en statsförfattning, som sanktlionerar ett obegränsadt godtycke, genom det på en gång förhatligaste och löjligaste gäckeri med orden grundlag och allmän lag. Men man har talat om Svenska folkets urgamla kärlek och vördnad för sina konungar och sin öfverhet. Man har ej kunnat åberopa något vittne, som kraftigare vederlägger påståendet om oansvarighet för regentens gerningar; än just detta folks förhållande till sina konungar, ty i intet af historien kändt samhälle har ansvaret bestämdare och kraftigare utkräfts, än i vårt. Gustaf III, som insåg detta, lägger cckså i Oxenstjernas mun om Svenska folket detta omdöme, att det är förfärligt i sin hämnd mot kungar utan dygd. Intet lands tideböcker veta att förtälja om så många störtade och afsatta konungar som våra, och på 600 år har Sverge icke ägt någon regent, som, lik andra länders konungar och furstar, i fredlig arfföljd uppträdt på thronen, bibehållit styrelsen i samma skick, de emottagit den, och lemnat den