Aftonbladet – 14 juli 1841, sida 2

tog sitt barn i sina armar, och tryckande honom med våldsamhet mot sitt breda och blodiga bröst, höljde han honom med kyssar och ropade ånyo: Seger! seger åt korset! Enkla och sublima ord, denna gång icke uttalade med triumfens vilda ifver, utan med en darrande röst, upprörd af tacksamhet och kärlek. Midt under stormens buller, i denna hemska idemark, som redan var nästan höljd i mörker, i närvaro af detta ännu hotande kadaver, var icke denna rörande scen hög och storartad? . -.-. — Min far, ni är sårad! ropade Miehaöl då han såg blod på en getskinnsflik, som björnen rifvit ur bergsbons kappa. Der — tror jag, sade Greken, vändande sitt hufvud öfver venstra axeln — tag våt lera, knåda den, och lägg den på såret: den gode Guden skall göra resten. Sättande sig På björnens döda kropp, aftog bergsbon, oaktadt den beständigt fallande snön, sin klädnad, och blottade såren på sin bruna väldiga skuldra, under det han med högra handen smekte sina stora molossiska hundar, som stödde sina skönt formade, djerfva och !förståndiga hufvuden på hans knän. i Michaäöl knådade en bit af den leraktiga gyttjan, tog kallt vatten ur floden i sin röda yllemössa, och sedan han fromt kysst sin fars sår, tvättade han omsorgsfullt det lefrade blodet derifrån, och betäckte det med detta oljaktiga och kalla omslag, hvarpå han lade några vissnade löf. Greken vände sitt hufvud till hälften och betraktade Michaöl med en obeskriflig ömhet. cDu förbinder mig bättre, mitt barn, än den bästa doktor hos den fördömda trollpackan i Tebelen.