Aftonbladet – 14 juli 1841, sida 1

ville afsvärja sina fäders tro. Till följe af en Portens firman blef alltså stadgadt, att hvarje kristen Albanesisk familj, som uppfostrade ett af sina barn i mahomedanska läran, skulle få förblifva i ostörd besittning af sin egendom, och undantagas från vissa betungade skatter. Framgången var utomordentlig, ty de flesta kristna familjer bragte Islamismen detta offer för att vara i säkerhet för de plundringar och det prejeri, för hvilket Rajas ) alltid varit blottställda; också blef de Epirotiska kristnas tillstånd mindre att beklaga, än deras trosbröders. Mot slutet af 48:de århundradet, vid hvilken tid denna berättelse tager sin början, lydde icke Albanien under en enda visir, utan styrdes af flere serskilda beyer, förpaktare eller låntagare under Ottomanniska Porten. Dessa beyer hade under sitt befäl temligen betydliga trupper af kristna soldater, bestämda att försäkra landets inre lugn; men det var då i Albanien, som i Frankrike under medeltiden: armatolierne eller de kristna soldaterna, äfvensom palikarerna, Turkiska ströfpartier, togo, i stället för att utöfva sin pligt, del i beyernas inbördes tvister; också herrskade öfverallt krig, plundring, våld och besländiga stridigheter. Tvister om makten, familjerna emellan, slutades äfvenså genom apell till näfrätten, d. v. s. öppet våld, ocb det talrikaste eller mest öfvade partiet hade alltid öfvervigten. Under dessa nästan oupphörliga inbördes krig gjorde Klephterna (röfvareband, som hade sitt tillhåll i bergstrakten) talrika ströftåg in i det bebodda landet, D De kristne.