Aftonbladet – 13 juli 1841, sida 3

Bko. Han påstod väl, att han fått den till skänks, men det är en så uppenbar dikt, att han ej kunde undgå straff. Det var bra, herr inspektor. Karlen var ea skurk; men, bur var det? var ej salig pappå på något satt lierad med den der garfyarens mor ? Jag tycker mamma har sagt något dylikt. — Det vet jag icke, herr grefve, och hur det har varit, så hade troligen iche salig hans exellence gifvit batarden mera, än den laglige sonen någonsin fätt.n — Deri har ni rätt, berr inspektor! Dev är ej möjligt. Drif på saken! Farväll. .s . Det var sant: enkan efter Magnus var häruppe i går afton ch bad om att få bo qvar; men jag satt just då i spelet och hörde ej så noga efter hur det var. Se ill, hur det är. och skaffa mig fred för kärringen, som lipar och skriker, som en uggla., — Med ett: skall ske, herr grefve! gick inspektoren sin väg ch lät vräka ut Magnuses enka från torpet, på det hon ej mera skulle störa nådig grefyven med sin gråt — och hon gick från sin låga koja, suckande: ogrefyen är nog god och nådig, blot han fick råda för densselaka iaspektoren,,. Ett halft år derefter hade garfvaren, det vill säga ynglingen, som vi i början införde på scenen, utstätt silt straff: 28 dagars vatten och bröd och uppenbar kyrkoplikt. Hofrätten hade förmildrat honom, emedan det var första gången; men ynglingens lefnadslust, hans trygga uillförsigt till sin arbetsförmåga och sin egen duglighet hade småningom försvunnit under den skänkta penningsummans inytande. Han hade redan före sin olycka börjat vifta på möjligheten, att med arbete förtjena sitt bröd. Sådant har den oförmodade rikedomen ofta till följd. Nu hade äfven känslan för åra slocknat i hans bröst; han hade redan utstått vanärans första sveda; nu var allt öfver: känslan var döfvad och när han gick ur kyrkan från skampallen, var han en fullbordad bof, som inom sig hyälfde föresatsen att med brott på brott hämnas den orättvisa, som menskliga blindheten begått. Dock när han fick se det präktiga monument, som grefvinnan rest på exellencens graf, såg engeln med der lutade facklan och ärans och ryktets genier, som buro den aflidnes vapensköld, då grep honom er underlig känsla. Han gick bort till grafven, knä föll på den, och bättre tankar nedsväfvade i han: