bröt Grefven, ani behöfver dock förlagskapital, hus ch gård och mera sådant. Se här min vän, för ;r mors och er egen skull, har ni en summa penningar, nog till det der. — Gud vätlsigne er! — och gubben utsträckte sina darrande hander mot ynglingen, som blott bugade sig och stammade: jag vet mig ej förtjenan .... Yngiing! ropade zubben, öfverväldigad af sin känsla; men hans gamla vana att beherrska sig qväfde dock hans tankars just att utbryta i ord. och i stället sade han: Gud välsigne er, min kerre .... farväll — Ynglingen gick, högligen förundrad öfver sitt mottagande; men pj glad öfver den stora summa, han i en elegant portfölj erhållit; ty han var icke van vid mycket penningar, och var ej beller hemmastadd med tanken att genom arbete behöfva förijena dem. När han gått, bröto de länge gömda tårarne fram ur den sjukes ögon; han gret innerligt; den ena tåren jagade den andra på den förtorkade kinden, och han sade vid sig sjelf: Ack hvad jag är lycklig, som får gråta ostörd .... der gick min son, min egen son, ifrån min dödsbädd, utan att känna mig ... O, hvad han är lik sin mor, min älskade Hedvig! Hvarföre skulle börd och rikedom skilja mig från borgardottren .... hvarför? .... Och det öfriga, fortfor han och den ljufva tårefloden stadnade, och det öfriga: mina gods, min värdighet, mitt namn tillfaller Annes son, hon, som aldrig älskat mig: som gifte sig med Furudal, Hammarströms och Upplinge bruk, icke med mig ..... hon .... det är hennes son, och nu, när jag dör, kommer mia frånskilda hustru, den Bya ägarens mouder, åter hit och frossar i känslan ef sin seger öfver den hädangångne .... Den sjukes magra band knöts sig konvulsiviskt, och han fortfor: Här har jag kallats lycklig, med en skön maka vid min s:da, som endast var till för andra; som föraktade sin man derför, att han var det och älskade en annan, derföre att han icke var det: ty hennes obändiga; bycklanda sinne kunde ej tåla något band ..-.Hon gaf mig en son .... sin mors afbild, och äfven denne son hatar mig, emedan jag slutligen tröttnade vid hans mors lågheter, hernes falskhet och henne: afgrundslika själ .... Må vara! tillade han efter er stunds tystnad — må vara, att mitt lif utan ända mål framfatit; att mina fiender fröjda sig öfver mig