sträckta penningar, hade de varit på bar backe. Om allmogens ekonomiska belägenhet härstädes kan ni göra er ett ungefärligt begrepp, om ni i rund summa klassificerar våra 400 hushåll i tre lika delar, och kallar en del uselhet och elände, en del möda och bekymmer, och en del bergning med mycken ansträngning. Deraf kan ni uttaga ett medium. Till första klassen hörer dels tiggeri och trasor och svält, dels barkbröd och vattuvälling; i begreppet af den andra klassen ingår några af dessa ingredienser, men, hvad nästan värre är, — öfver dess hufvud bänger, på sin bräckliga tråd, kreditens damoklessvärd, för hvilket, genom trådens bristande, den ene efter den andre faller ett offer. Den tredje klassen måste ofta blanda agnar i sitt bröd, på det förrådet skall räcka till, och få äro der, som hafva några hundrade Riksdaler utlånta.s Hvad är orsaken till denna bedröfliga ställning? frågade jag. Herrarne, som voro nykterhets-ifrare, ville skjuta skulden till betydlig del på fylleriet. Jag hade dock mina egna tankar i den saken. Om det till någon del var den närmaste, var det dock icke den yttersta orsaken. Jag yttrade den tanken, att brist på upplysning och en någorlunda humanistisk bildning — brist på medel att förskaffa sig ädlare njutningar än det lättköpta ruset, att slafveri, betryck och bekymmer, som vore i behof af något trösteeller döfningsmedel, vore orsaken till fylleriet, hvilket i sin erdning bidrog till eländets fullkomnande. — — Man motsade mig icke. (Forts. följer.)