som intressant SKaUuUCSpti, SVIN IVTRet Uv tell publik till Djurgården. DEN SVENSKE OCH DEN EGYPTISKE BONDEN Uti ett Bihang till tidningen Allvar och Skämt för den 23 Juni, förekommer följande märklig stycke i bref från en Finne, som efter mång års frånvaro besökt Sverge, och nu utlåter si öfver den befintliga ställningen: pDu får ursäkta att jag i det följande uppehålle mig vid några specialiteter, för att visa sanninger af min liknelse mellan den Svenske och Egyptisk: jordbrukarens belägenhet. Se här något efter min: anteckningar under de första dagarne af min vistels på Svensk jord. Från Hernösand, der jag landsteg, ärnade jag res: landvägen till Stockholm, men vid ankomsten til Sundsvall fick jag höra att i öfre socknarna af Me delpad skulle finnas allmoge af Finsk extraktion och som det intresserade mig att lära känna den och dess belägenhet, helst jag förmodade, att des: förfåder ungefärligen af samma orsaker och beve kelsegrunder, som jag, bade emigrerat till Sverge och jag tänkte att möjligen bland denna allmoge finna en treflig bostad, så begaf jag mig upp genom Medelpad, hvarest jag i Torps socken hade glädjen höra mitt modersmål talas af en till utseendet aktningsvärd gammal man, som från sitt flere mil af. lägsna hem hade infunnit sig vid kyrkan. Han tyck: tes vara lika glad öfver att höra min Finska hels: ning, som jag öfver hans svar. Han visste icke myc: ket att förtälja om sina förfåder. Det hufvudsakliga var, att de kommit hit omkring 1600-talet, i hemlighet uppehållit sig någon tid i de från den odlade bygden flere mil aflägsna skogarne, hvarest de lifnärt sig med fiske, djurfång och svedjebruk, tills de af dem begynta uppodlingarne af kronan upplätos dem såsom Nybyggen; att förfädren haft sin goda bergning, hvaremot nuvarande generation tryckes a! djup fattigdom och många bekymmer. Denna sista underrättelse tyckes bekräftas af den mängd kungörelser om exekutiva auktioner på fastigheter och lösegendom, hvilka samma Söndag upplästes i kyrkan. — Jag slog ur hågen att bosätta mig här. — Af en åkomma i min ena fot, nödgades jag uppehålla mig i en annan socken, och derunder hade jag tillfälle med egna ögon se hvad det vill säga att vara bonde här i landet. En dag såg jag min värd, som var sysselsatt att föra in säd af åkern, skyndsamt spänna ifrån sin enda häst, för att i största hast, enligt ordres, infinna sig vid gästgifvaregården och skjutsa en löjtnant, som hade mycket brådtom och angeläget att komma fram till staden på en assemble, och jag såg huru den arme bonden ängsla des för sin jagade häst, måste springa som en hund bredvid herrns åkdon uppöfver backarne. Han hade dock 36 sk. Rgs för sin dag, hvaråt han kunde fägna sig, men ledsamt var att det regnade de följande dagarne på hans kornskylar. Det blef dock åter upphållsväder. Nu tänkte han på sina skylar, men plötsligt dundrade länsmannens kungörelse till de väghållsskyldige, att skyndsamt iståndsätta den af regnet förderfvade landsvägen, och som den fattige bonden, i stället för pretenderade 8 kappar Korn, m. m., ej tyckt sig hafva råd att gifva mera än hälften, i så kallad lön för året, så visste han att för sig ej fanns något öfverseende, hvarföre han fann rådligast att Måndag och Tisdag arbeta med sin grålle på landsvägens grusning, och om Onsdagen och följande dagar regnade det åter. Andtligen fick han dock in sin säd, men gubben yttrade dervid: Nog förstår jag, att då jag åt vintern levererar räntesäden åt löjtranten, och lemnar länsmannen lör, så svärja de väl på mig för det jag har rått Korn, kanske kassera de det oCck. Då nu bonden skulle till att höstplöja sin åker, så kom kungörelse om general-mönstring med båtsmännen i staden. Då måste han rusta sig med matsäck för sig och båtsmannen och skjutsa honom dit, en flere mils lång väg på det amiralen, som med dagtraktamente och skjuts för Gud vet huru många hästar på statens bekostnad rest ända från Stockbolm, måtte få se karlen som hastigast. För detta besvär fick väl bonden några Riksdalers ersättning af de andra rotehållarne, men ej sin åker plöjd, som under en hel vacker vecka kunnat plöjas. Jag fråade gubben orm han icke nu nått slutet på sina publika skjutsningsbesvär. h nej! svarade han, jag har ännu många skjutsdygn qvar för året, och dessutom måste jag åt vintern, skjutsa Pastoraltionde till prostgården, Kronotionden en väg af 8 mil, och så händer det, att det kommer kronskjuts, då vi ibland få resa 9 mil utan lass, för att skjutsa Kronans effekter, såsom saltpetter c. 2 mil, och vi hafva då för en väg af tillsammans 22 mil fram och åter 1 Rdr (säger 4 Rdr) i ersättning, och så har vi snöplogen på oss, och Gud vet allt, samt dugtiga böter sedan, om vi försumma något häraf. Stackars bönder, tänkte jag, för dessa skjuts-lagar. — — Under tiden gjorde jag bekantskap med socknens Presterskap, då jag begagnade tillfället att fråga, huru många fattiga funnos inom socknen. Det är ej så lätt att säga det bestämdt, svarades, oemedan fattigdomen är så relativ. Vi fingo vid upprättandet af sista femte-års-tabellen anmärkning af en embetsbroder, för det vi uppfört för många såsom fattiga; och de voro också verkligen många, emedan vi upptogo såsom beroende af andras understöd alla, hvilka, ehuru innehafvande bus och gård, vi visste vara a nt ldiva str am brad; nrufrhå . faPrfacgit fina får