Aftonbladet – 10 juli 1841, sida 2

— Ack, svarade Sebastian, jag gör icke många hemligheter af mina lidanden; en olycklig kärlek har försatt mig i det tillstånd, hvari ni ser mig. Läkaren betraktade Sebastian medlidsamt och sade till honom: aUnder de sex år jag praktiserat, har icke något dylikt fall förekommit. Jag är imedlertid långt ifrån att misströsta om ert återställande. Behandlingen skall bli lika enkel, som om frågan vore om en lumpen förargelse. Homöopatien botar endast ondt med ondt. Similia similibus. Se der vår grundprincip; älska en annan och ni skall bli kurerad för ert onda. . — Älska en annan som jag älskat Berenice! tänkte Sebastian. Härtill vore först nödvändigt att träffa en qvinna sådan som hon: skön, behaglig, själfull med alla hennes fullkomligheter, hennes beständighet undantagen. Man måste älska denna qvinna och blifva älskad tillbaka och dertill bedragen; och sen skola de begge blessyrerne ömsesidigt läka hvarandra i mitt hjerta. Sådan är den homöopatiska metoden, om jag rätt fattat den. Det blir väl svårt, men lika godt, låt oss försöka. Då Sebastian lemnat läkaren, begaf han sig till sin kusin Anatole dAmberny, som egde en hög rang bland hufvudatadens dandys. . aHvad du blifvit förändrad på de tre år jag icke sett dig, utropade dAmberny . . . Det är naturligt, en ung man begåfvad med någon inbillming kan icke prosperera på landet och jag lyckönskar dig till detta aftynande; det utvisar en god natur. Sedan den nu blifvit; omplanterad i en fruktbar jordmån, skall du åter upplifvas och blomstra upp på nytt. Du behöfver förströelse, nöjen. Vi skola skaffa dig sådana. Du har råkat i goda händer då du vände dig till mig. Du behöfver endast följa mig. Sebastian lät göra med sig hvad man ville. Han följde dAmberny till ett sällskap af dandys; ungt folk af alla åldrar och färger från tjugufem till sextiota