Aftonbladet – 8 juli 1841, sida 2

det kanske låter. Den rätta och äkta sorten värdshusflickor äro outtömliga på dylikt slags ofantligt snillrikt mokeri, och de ha ett alldeles eget tungomål af korta kärnspråk, hvari detsamma uttalar sig hvarje timma och stund. Ni har till exempel sutit: och väntat en fjerdedels timma på en fattig kotelett: ,Hör på, jungfru lilla! hur går det med koteletten? Skall man sitta och vänta en dag?s aHvad så? Mår ni inte väl? Jag kan wäl icke hinna med hela verlden på en gångl Se sål var nu snäll och kom, ihåg migl . Vi äro ändå gamla vänner, inte sannt? cSällan ! . . . bättre kan man hal Och den sköna försvinner, utan att taga vidare notis om er och er begäran. aJa, jag kan tro, det är den der herr löjtnanten, som väntar ute i förstugan, och som man skall prata med en halftimma hvarenda gång man går ut i köket! . omumlar ni förtretad mellan tänderna. Men flickan har goda öron; hon har hört det nere ifrån dörren och vänder sig om med en ganska uttrycksfull min: Hm! . .. . Såg han någonting? . . . . Håå! så svårt måtte det inte bli heller !a Som sagdt är, det är endast litet gnabb, små sommarskyar, som komma och gå utan att betyda något farligt. Imedlertid kan det alltid, för mera säkerhets skull, vara bättre att stå i gunsten hos dessa ämabla flickor, af. hvilka ens koteletter i så vigtig mån bero, och detta är ofta nog vunnet med bra litet: För en spektakelbiljett är ni viss på att ba dem som tända Jjus, och om denna biljett är så förnäm som på andra radens sida, kon Bi dessutom räkna på