im —A—— de följt berättelsen vill jag tillägga, huru kapten S. slutade sitt bedröfliga lif; Ar 4828, då Drottningen: reste genom Skåne med en talrik svit, hade, då som alltid vid dylika tillfällen, en otalig menniskomassa skockat sig på och omkring alla vägar och stigar för att åtminstone få se en skymt af den höga resande, och betrakta de granna vagnarna, som utgjorde denna färd. Der åtrå, som hvar och en af ortens landboar hade att komma till sjelfva skjutsombytet, som ägde rum nära Diö, ett litet jernbruk vid Småländ ska gränsen, gjorde vägar och fält liknande er brokig och rörlig tafla. Denna tafla var skör till sitt yttre och vacker till sitt inre, ty hvar je varelse hade der samma åtrå för sin täflan, den att få se landets moder. Om er Drottning visste, huru hon förmår lyckligörs landtfolket :med dessa nådiga, fint moderade helsningar, dessa nyancerade nickningar, som de se dan i åratal minnas att berätta, liksom veder: mälen af nåd och varseblifvande, så skulle de visst alltid i rikt mått utdelas. Endast ett litet stycke från vägen bedde S svåger med sin familj. Dessa hörde också til dem, hvilka önskade sola sig i Maj:s glans samt hade derföre äfven begilvit sig till Diö. S. var hemma, då hans slägtingar afreste. Hans vanliga promenad med vattenhämtningen skulle naturligtvis försig gå. Som väderleken var mycket vacker tänkte ingen al de få hemmavarande på att hindra honom derifrån. Omkring kl. 8 på aftonen ilade han derföre ifrån gården med sin skål i handen, öfver ängen den vanliga gångstigen, och då han kom till ängens slut, såg han vid den dervid belägna landsvägen en af hofvagnarna kullstjelpt och omgifven al en mängd menniskor. Skygg för dessa skyndar han till källan, men den vansinnige bäfvar tillbaka; han ser) invid densamma på gräset utsträckt en ung I ifrån hvars panna blod utspirade flicka döende, i ) och hvilket ett äldre och ett yngre fruntimmer