ning. : Sedan sexton år vistas han nu hos sin svåger och syster. De söka att göra hans dagar så lätta som möjligt; men hans belägenhet hindrar honom att njuta något af deras välvilja, ty han är alltid sysselsatt med sin smärta, troligen af kärlek och ånger. Han skrifver alla dagar bref, förmodligen till sin Anna. Detta utgör hans enda-sysselsättning år ut och år in. Dessa bref, författade på ett för alla obegripligt språk, lemnar han hvarje afton, innan han går till sängs till sin svåger att afsända, och suckar dervid djupt: cHögste Gud!, Tvenne gånger på dagen går han sjelf att hämta sitt driksvatten. Då det är fult väder har man försökt att hindra honom från dessa utvandringar, men han förstår då att med list vinna sin föresats; och detta var väl händelsen nu, då ni råkade den olycklige. Men, frågade jag, sedan min vän slutadt sin sorgliga berättelse, huru gick det med fröken Anna oth hvad blef hennes öde? Huru det gick med henne, då hon fick underrättelse, om Kapten S:s olyckliga öde, svarades mig, det vet man knappast, ty Exellensen med sin Grefvinna och båda döttrar reste redan, innan kaptenens sjukdom visat sitt bedröfiiga resultat, till Frankrike och Italien. De vistades der i tvenne år, och under den tiden dog den älskvärda fröken Ebba i Pyrmont, som man i tysthet hviskade, af kärlek och sorg öfver S:s olycka. Han hade alltid varit henne kär, och vid de rysliga underrättelserma, hvilka tid efter annan rörande honom hunno till henne, krossades hennes hjerta. Vid den förnäma familjens återkomst till fäderneslandet gifte sig fröken Anna med den frodiga och rika Grefve D., och om hon ej blef lycklig, så blef hon åtminstone förnäm, till de Grefliga föräldrarnes höga tillfredsställelse. För dem af mine läsare, hvilka med deltagan