hvarje ögonblick. Slutligen steg han upp, påtog en morgonråck och ämnade gå att möta Fyr. Men svåra feberkänningar oeh den starka hulfvudvärken nödgade honom åter nedlägga sig på sängen, der han förblef i ett nästan omedvetet tillstånd, som man tror, tillomkring kl. 6 på morgonen. Då uppvaknadehan, rusade upp: i fullt raseri och störtade ut öfver gården till jä garens kammare. Fyr låg der utsträckt på sin säng, sofvande och brefvet till Anna låg qvar på bordet, der 8, lagt det den förflutna aftonen. Fyr hade icke afrest. Djefvul! pustade den desperate S. och i ögon blicket afsköt han den vid sängen stående bössan på den sofvande, som utan ett enda andetag genast försattes i en annan verld: Den olycklige S. störtade genast sanslös till golfvet. Skottet ditkallade nu allt husfolket. Bönder, torpare och folk i massa af båda könen samlade sig snart, för att se detta ohyggliga spektakels fortgång. Blodet och hjernan af den mördade flöt öfver väggen och sängen. Mördåaren, sedan han återkommit till sans, angaf sig sjelf, och Inspectoren på stället skickade bud på kronobeljeningen. SS, blef bevakad af dem, och man väntade blott att den starka sjukdom, åtföljd af fullkomlig vansinnighet, hvaraf han var angripen, skulle antingen slutas med döden, eller ett så pass tillfrisknande, att han kunde lagligen tilltalas och straffas för sitt brott. Efter flere månader stid återvände väl helsan till någon del för den olycklige, men en bestämd galenskap visade sig, och förståndets ljus hade för alltid försvunnit. Han talade aldrig annat eller mer än de orden: Högste Gud. Dessa ord begagnade han till bön, till hot, hälsning, som vänligt eller allvarligt tilltal. Man fick bemöta eller behandJa honom, huru som helst. Han visade sig alltid tålig och mild. Jag känner ej huru han af lagen dömdes för sin grymma medvetslösa ger