Kapten S. återvände till sina rum i stor: byggningen. Nu först sedan han på papperel skildrat sina känslor, sitt själsqva!, bemärkt han sitt kroppsliga lidande. Hans hufvud värk te. Hans panna var starkt uppsvullnad och sve efter den svåra stöten. Hans pulsar bebådade med sina täta slag en annalkande sjukdom Eld och is tycktes strida om hans kropp. Hans händer darrade. Han afklädde sig ändteliger med möda och intog derefter en säng. OQO du sjuka, svaga hjerta suckade han, om jag kunde bedja om frid för dig hos den som allt lugnar allt försonar! Men ack, jag förmår det ej Ett virrvarr var i hans tankar, ingen bön kund han påminna sig. Ändteligen ihågkom han början a den, med hvilken hän alltid som barn slutade sir andakt: cHögste Gud, men här stannade det en lätt slummer vidtog efter denna suck, och hjertats qval domnade ändtligen för en stund medelst en lätt slummer. Salsklockan bredvid hans rum slog tolf, och bordstudsaren i hans sängkammare repeterade detsamma. Häiraf väck började åter hans hjerta oroligt klappa, och tankarna flyga öfver till Anna. Nu är redar milt bref läst af dig, tillbedda flicka, du vet nu min oro, min ånger. De tre ord jag bad di; skrifva, endast de orden: jag förlåter dig, ära ju så snart tecknade. Ack, min Anna, du ha ju skyndat dig att sända mig denna balsam föj milt sjuka sinne, Aldrig vill jag sedan me elt dylikt utbrott pröfva dig, min ädla, stolt Anna. Min ed derpå, vill jag, innan den dagens slut, som snart randas, gifva dig. Må Guc förlåta mig, att jag qvalt dig med mitt oförnuft Med dessa tankar och dylika föresatser sys selsatte han sig elt par limmar. Dessa vor tvenne sekler för hans otålighet, hans vänta på Fyrs återkomst. I hans häftiga lidelse va jen oriktig beräkning af tiden så naturlig, oc dess fortskridande för den väntande, marterad Isjälssjuke omärkbar. — Qtåligheten tilltog vi