mannens ansigte. Tårar, sådane som endast den gråter, hvars hjerta uttömt sin sista kraft; men denna explosion af hans känslor lättade stormen deri, och han började småningom tänka på möjligheten och sättet att godtgöra sitt fel, som han sjelf tyckte det vara. Ändtligen voro hans tankar så mycket iordningställda, att han kunde besluta att skrifva. Ett bref måste jag afsända till min Anna, sade han för sig sjelf, och det redan nu på aftonen. Jag skall be henne förlåta mig. Jag skall måla för heune de qval jag lidit, och hvilka jag ännu lider. Hon skall ej dröja att besvara det och att förlåta mig. Jag skall blott begära af henne trenne ord. Sedan jag erhållit denna förlåtelse, återfår jag mill lugn. Jag känner att jag är sjuk. Denna kris från hat till smärta har för mycket skakat hela min varelse. O måtte jag icke dö, innan jag erhåller hennes svar. Å 8. började nu sitt bref. Under sitt förvirrade tillstånd hade han ej märkt, att flere tUimmar hade fortgått. Han ringde, utan att hans betjent infann sig. Han gick derföre slutligen sjelf öfver gården till flygeln, der hans trogna jägare Fyr redan låg i sin djupa sömn. Vakna, min gosse, sade han till den sofvande. Vakna genast, kläd dig fort, och stig till häst. Tag en af mina snabbaste ridhästar. Skynda dig så fort du någonsin kan att komma till E., så att du hinner dit ionan herrskapet gå till sängs och laga att detta bref genast blir lemnadt till fröken Anna. Säg alt du är befalld att vänta på svar, och skynda dig med pilens snabbhet tillbaka. Gör du din sak fort och bra, så skänker jag dig mitt jagtur, som jag länt dig. Men jag anbefaller dig än ytterligare all skyndsamhet. Jag mår ej väl, som du ser, och jag väntar dig åter med den största otålighet, Det skall ske som nådig kapten befaller, svarade Fyr, helt yrvaken, steg genast upp och började laga sin klädsel i ordning,