rade på honom. Det regnar ej pu, svarade han slutligen saktmodigt. Men det blåser ganska starkt, sade Fyr. Var derföre så god herr kapten, och besvära sig dermed att stiga in. Helsan kan lida, om herr kapten längre behåller de våta kläderna. — Du har rätt, min gosse, vi hinna nog hem ändå i god tid, sade S. Han klädde om sig, och kände sig derefter äga mera trefnad oeh lugn, ehuru hans hjerta ännu var lika sönderslitet. Han besteg sin väntande och frustande favorithäst, känslolös för hvart det trogna djuret bar honom, ty han kände inom sig, att ingen trogen husgud mötte honom vid hans hem för att välkomna honom. Redan vid första stadium på den nya färden, hade reflexioner öfver dagens händelse infunnit sig. Han blygdes för sitt uppförande; ban glödgade väl af svartsjuka på grefven, men ban trodde Anna oskyldig, emedan han önskade det. Det är nog sannt, hvad den fina, den sköna och stolta Anna sade mig, tänkte han. Jag var både grof och oförsynt. Men detta skratt af den djerfva skurken! Förbannade menniska, sade han högt, vid minnet häraf. En rysning öfvergick honom, och han tryckte sporrarne djupt i hästens sidor. Med vimdens fart gick det öfver backar och vägar, tills S. slutligen anlände till sin gård. Han skyndade till sitt rum och kastade sig på en soffa. Kärlek och raseri tycktes nu nått sin höjd. Kärlek och hat fyllde hans Ggvalda bröst. Tusen dämoniska känslor tycktes der strida med förnuftet. Var man, sade det, var god och förlåtande, hviskade kärleken, segrande. Hvad skall jag förelaga mig? sade 8. för sig sjelf. Huru utverka mig Annas förlåtelse? Huru reparera mitt uppförande emot sällskapet och hennes föräldrar? Huru visa mitt kalla förakt emot den förhatlige, och göra allt detta värdigt mig? Vid dessa betraktelser kände Ihan sitt bröst nästan sprängas af smärta. En lång paus — och tårar öfversköljde den stolte