Aftonbladet – 6 juli 1841, sida 4

namn Wikström, hade mistat ett par högblå klädesbyxor med tillhörande hängslen. Lyckligtvis hade Wikström, så väl som många andra, hört talas om Lindgren, och beslöt rådfråga bonom. Han behöfde ej heller mer än önska det; ty kovappt fick han några dagar de efter på sin stadsresa Fahlu tinnar i sigte, innan han i och med detsamma såg Lindgren helt obekymrad midt för näsan på sig. Ha, ha, tänkte Wikström, är du der Samiel, det är godt, men si du vet ändå intet att just jag, Wikström, vill tala med dig, och det nu genast. Derpå stadnade han sin häst och steg undergöraren dristigt under ögonen. Men han hade icke väl öppnat munnen, förrän undergöraren bad honom utan omsvep säga sitt ärende, emedan han redan kände på sig, att Wikström skulle vilja tala vid honom Wikström anmälde nu sin önskan, att Lindgren måtte återskaffa hans byxor och hängslen, och Lindgren försäkrade, att det neg skulle gå för sig till nästa Sördag, med vilkor af ett litet förskott af 3 skil bko till inköp af erforderliga medicamenter. De 3 skil. erlades kontant, och man skakade hvarandras hand med utropet till Söndag. Söndagen isfann sig på utsstt deg, men byxorna uteblefvo. Wikström hastade i god tid till mötesplatsen, allde!es viss, att denna dag åter skulle skåda honom parsaderande i högblå byxor, men mottogs med den obehagliga underrättelsen, att ett större förskott på 4 Rdr 8 sk. rgs erfordrades, innan en dylik triumf vore att påräkna. Bedragen i sina rättvisa förboppningaro, nedprutade Wikström förskottet till 24 skil, mottog af Lindgren många tröstefulla ord, och började en ny och obegränsad bana af förboppningar om återföreningen med sina kära byxor. Beständigt trodde han sig vara vid målet och hastade till vännen Lindgren, för att få sina aningar bekräftade, men altjemt hade något kommit i olag och slutligen förklarade Lindgren, att han ej ville sätta för hårdt åt tjufvarne. Det sista, som hände i derna händelserika byx-historia var, att Wikström icke återfick sina byxor. Bevågnare var lyckan, då en Garfvare G. i Fahtun blifvit bestulen, naturligtvis på läder, och vändt sig till Lindgren med en prenumeration af 8 sk. rgs, för att förmå honom göra igen detsamma, ty Lindgren hade ännu ej börjat sina besvärjelser, innan lädret återvände alldeles af sig sjelft. Dessa, tillika med flera andra småhistorier om Lindgrens skicklighet att göra igen, kommo slutligen äfven till Stadsfiskalens öron. Bemälde stadens embetsman tyckte ej om Lindgrens tjenstfårdighet att ngöra igen stu!na saker, utan drog undergöraren inför RådstufvuRätten, och tilltalade honom för signeri och vidskepelse. Lindgren erkände beskedligt hvad han gjort och berättade äfven, att hans trollmedel skulle bestå i något slags droppar, som han fått af en Lappgumma, under det han vistades i Orsa socken. Dessa droppar skulle ega den undergörande kraft att, då allenast en droppa deraf fälldes å det ställe der tillgreppet skett, återficks det stulna godset. För de 3 Iskil. han fått af Wikström hade han köpt qvicksilfver, för att göra dropparne starkare, och kunde icke förklara eller ens förstå, huru det kunde komma sig, alt företaget då, emot vanligheten, ej velat lyckas för honem. RådstufvuRätten ville taga de der märkvärdiga dropparne i närmare betraktande, men beklagligtvis var Lindgrens förråd deraf slut. Han tyckte i öfrigt, att något ansvar ej borde kunna komma i fråga, oemedarm han genom sina erkända förfaranden ej gjort något illa.o Lindgrck blef imedlertid af RådstufvuRätten dömd latt böta 3 Rdr 46 sk. för signeti och vidskepelse och till på köpet för det han öfvat det å Sömdag 3 Rdr 46 sk. bko, eller i brist af tillgång till böterna I8 dagars fängelse vid vatten och bröd, samt att till Wikström återgälda de uppburne 28 sk. rgs. Wikström blef ej heller lottlös; han fick, för det han sökt råd och bot hos Lindgren, plikta 4 Rdr 32 sk. bko: jungfru H., arbetaren Eriksson och garfvaren IG. fingo ingenting. I Detta blef fastställdt genom Svea HofRätts Utslag Iden 13 sistlidne Maj.