kad af vinbärsbuskarne. Jag vill för öfrigt 6 stanna här., aS. sade hon, något mildare, jag villåtergå till sällskapet. Och till Hr Grefven och Kammarherren, svarade S. försmädligt. Ja till och med det, genmälde Anna, nog hinna vi alltid att talas vid sedan. sAnna,svarade S. adu har då intet ord att säga mig nu, och vill ej beller höra mig, fortfor ban, då en så lång tid föregått, sedan vi råkades., — Ah jo, visst vill jag det, svarade Anna. Men kom Sy låt oss återvända till Sällskapet. Det passar sig alldeles icke, att på ett så dumt och oförsynt sält skilja sig derifrån, — Dumt och oförsyntp mumlade 8. emellan tänderna, och ådrorna på hans panna fylldes af blod. Det är då så, att jag är dum och oförsynt? Nå väl, Anna, jag vill då ej längre besvära dig; jag vill återge dig till sällskapet; du må välja emei:an den anspråksfulla grefliga herren och mig. aGrofva menniska, sade Anna spotskt, och vände sig ifrån honom., — aFarväl min fröken svarade S. och skyndade sig ur trädgården. ) På borggården mötte han Tyr, söt jägare. Sadla hästarne genast, röt han vildt. iöxellena sen njöt ännu sin siesta. Grefvirnan hade nyss satt sig till IHombrebordet, man gaf, och hennes nål genomlopp just nu sina kort, samt aträknade sin solo eller åtminstone de fyra stick som syntes säkert gilna. Hon märkte knappt S:s djupa bugning, ännu mindre hans afskedsord, hvilka dessutom alltför ohörbart utsades. Ej heller märkte hon hans förstörda utseende och stora kroppsoch själsskakning. Den som betraktade honom, skulle tro honom färdig att neddigna af feber. Den unge Martis son tyckte lock sjelf sig känna styrka och eld i alla sina idror. Derom vittnade hans häftiga rörelser. lan flög ned från den höga trappan, skyndade som en blind hind genom vestibulen, i hvars