kan ej beskrifva, huru jag ju på förhand gläder mig, att då få den lyckan erbjuda mig att blifva de nådiga damernas trogna Cicerone. Om Gud vill tänkte S., och allt går efter mina önskningar, så skall icke min Anna vara med på den färden. Men han kände härvid en harm, ett bjertqval, söm tilltog i hvarje ögonblick. Måltiden slutades ändtligen till S. stora tillfredsställelse. Kaffet serverades i bersåen och ungdomen skulle sedan det var druckit, på den gröna planen i ändan af trädgården kasla ring, hvarföre de och förfogade sig dit. Exellensen drog sig fån sällskapet, i anseende till sin älskade midddagslur, och Grefvinnan med de äldre damerne intogo de på terassen utsatta fåtöljerna. Man satt der så svalt och så ostördt, läspade hon, och kunde der så förtroligt samtala om både sig sjelf och den onda tiden. Imedlertid hade det lyckats S., att bemäkliga sig sin Annas arm; men som hon i sin distraction ej märkte, att det skedde just i samma stund som den unga (Girefven var i full fart att berätta en hofanekdot, med ett infall af den unga hertiginnan, visade sig Anna ganska ohågad för detta tilltag, och visade derföre ett slags ovilja, samt drog sin hand tillbaka. S. hjerta började härvid att starkt klappa; hans sinne, som flere timmar förut varit i uppror, hade nu kommit till den högsta spänning. Med häftighet grep han derföre åter Annas hand, lade den med styrka under sin arm och drog henne, visst ej med serdeles grace, med sig, till de ej långt derifrån i full mognad varande vinbärshäckarna. Med dig min Anna måste jag väl få samtala, hväste han med halfqväfda ord. Motsträfvigt följde hon honom, sägande: Men min bästa SS. passar det sig, att på det sättet liksom hugga lag i min arm, hvad är det för maner. Starkare fasthölls hon af S. Var så god, Herr Kapten, sade Anna stött, och förskona åtminstone min vackra klädning från att blifva redfläc