lette, blef i ordningstältd, och snart syntes den prydliga riddaren sträcka af på sin glänsande trafyare. Knappt kunde den raske jägaren följa sin ståtliga herre; han liksom flög sitt öde till mötes, ; Anländ till E., blef han vänligt, eller rättare sagdt, nådigt emottagen, och erhöll en vänlig blick och en tyst hälsning af Anna. Vid middagsbordet erhöll han plats bredvid sin fästmö. Han blef dock af Exellencen så ständigt upplagen med besvarandet af frågor rörande lustlägret, om konungens höga person och om de Engelska prinsarnes besök derstädes, o. d., så att han ej fick tillfälle att tala många ord med sin älskade granne. Också måste han anstränga sig på det högsta för att värdigt bestå under redogörelsen; och det var sanningen att säga, ej så Jätt att hålla contenencen, ty på andra sidan om Anna satt en Grefve D., en rödblommig blond Herre, tjenstgörande Kammarherre hos Hertiginnan af Södermanland. Denne unge frodige Grefve hade redan passerat en vecka på E. och var der en väl upptagen gäst, ty han ägde ett stort fideikomiss i Södermanland, och dessutom egendomar i Upland, hvilket jemte hans jovialiska lynne utverkat för honom stor recommendation inom Exellencens familj. Enligt S. tycke sysselsatte han sig alltför mycket med Anna, så att denna ej ägde tillfälle atskänka sin fästman en enda blick. Så kringvärfd var hon ögonblickligen af den unga Grefvens attentioner, tillämpningar om hofvet och sig sjelf. Hvad det är skada, sade han slutligen helt högt, satt min nådiga fröken ej ännu blifvit presenterad vid vårt hof. Ack, min nådiga, hvad ni skulle blifva förtjust öfver hofcirkeln i närvarande moment. Jag vill ej säga något i för-! väg; jag hoppas på nästa vinter, att ni då vill intaga en plats i vår olymp. Jag är alldeles förtjust öfver Grefvinnans nådiga löfte, att då! få den lyckan se herrskapet i Stockholm, Jag