Aftonbladet – 5 juli 1841, sida 1

brynen sammandrogos. Det mörka ögat sköt blixtrar. Med en slags förnäm hållning reste han sig upp, såg på oss med stolthet och sade: Högste Gudl! och i samma ögonblick försvann den hemske vandraren, ty med en snabblöpares fart aflägsnäde han sig från vår åsyn, ilande på för oss obekanta vägar, öfver ängar och skog. Förvånade stodo vi der, högst brydda, icke alls tillfredsställda öfver den .barmhertighet vi så ofulländadt fingo utöfvå. Ännu hade vi en timmas väg till det bestämda nattqvarteret. Den scen som förefallit, bade så uppskakat mina och min reskamrats känslor, att vi för samtal voro utan ord. Efter en lång paus, tryckte vi endast bvarandras händer, och besynnerligt nog, med len djupaste känsla sade vi båda på en gång endast: aHögste Gud! Hvar och en af oss känle meningen häraf med, Det var den vansinniges uttryck, det var hans enda tal och som ör honom betydde allt. Naturligtvis berättade jag för mitt värdfolk let uppträde, hvaraf jag ännu vid ankomsten ill dem var högst upprörd. Dessa hjertliga och soda vänner sade mig, att de personligev kände len olyckliga kapten S. såvälsom den ohyggliga iatastrof, som orsakat hans galenskap. Det var visst ingen hemlighet för hela orten. Emedlerid sade de, vill man aldrig tala derom, ty allt ör förnäma personer skulle då inblandas i heättelsen, och som kaptens galenskap är af en tilla och oförargerlig beskaffenhet, samt hans istande hos sin svåger, en aktningsvärd prest Y. så litet bekant, så har denna händelse som nart är trettio år gammal, af den nya tiden lifvit nästan förgäten. Jag vill dock, sade min