Aftonbladet – 5 juli 1841, sida 1

den för död ansedda. Bonden nekade väl ibörjan att röra vid döda tinget,, som han sade; men da han såg mig tillreds att biträda betjenten, sade han: aJa sannerlig för Gud, äcke dä kapten S. ifrån Y, å si skål har han i näfven för J ska veta, han ha vare tokig många: år, och går nu, när han slipper ut ifrån svåger sin, der han bor, att söka rent vatten, för han inbillar sig, att alla brunnar ä fulla af sat-tyg, som kallas: malkurjus. Men nu har han fålle dricke sista skåla, stackarelp Under tiden hade de skakat snön af den olyckliga och vi placerat honom så godt vi kunnat på botten uti vår släda.. Han var en ovanligt lång, mager och mörk man och tycktes vara nära femtio år. Hans ansigte hade dödens färg. Med eau de cologne öfvergjöto vi hans ansigte och händer, och hällde äfven några droppar deraf i hans mun. Detta visade snart den lyckligaste verkan; ty de bleknande läpparne och ögonlocken började småningom röra sig: några ryckningar i ansigtsrausklorna visade slutligen, att den för död ansedda blott var afsvimmad. Kort derpå drog den olycklige ett djupt andetag och en välsignad verkan af våra bemödanden visade sig: tv lifsandan började åter sina funktioner och vi sågo hans ögon öppnas. Denna blick var irrande, och, då han såg på oss, nästan förebrående, aHögste Gudl! var det första ord det återlifvade menniskobelätet frammumlade. cHögste Gudp röt han derpå med ihålig stämma. Aldrig skall jag glömma denna ton, denna blick, Det var det djupaste uttryck af det mest sönderslitande, qvalfullaste ljud, af en hemskt, tärande smäria. De kolsvarta ögon