Aftonbladet – 5 juli 1841, sida 1

endast känslor, Jljufva för mitt hjerta, rika för mitt minne, men stumma för meddelandet. Dessa nejder besökte jag vid tjugu års ålder, och ännu trettio år derefter, ser jag dem i mitt mirne med lika förtjusning. Jag gladde mig med ett barns jollrande fantasi, då nya förhållanden gjorde det för mig möjligt, att ännu åter en gång få andas I samma trakter, åter besöka dessa kända, aldrig glömda ställen. Men det blef sig ej så alldeles likt. De trettio förflutna åren hade omgilvit mig sjelf med sin vinterdrägt, och den kalla November hade öfverhöljt den sköna Kronobergs-trakten med sin köld och djupa snö på vägar och fält. De sköna naturliga bersåerna voro nu, likasom de höga bokskogarna, krystalliserade af frost och glittrande is. Jag såg väl med nöje under färden som oftast från min beqväma släda på trakten; men menniskan tog ut sin rätt. Jag och min medresande krupo tätt in i vårt hörn och, ombonade med våra peliser och schalar, njöto vi de af lifvets fröjder, som voro oss närmast, värma och sömn. Ett rop af vår gamla trogna tjenare, som skötte tömmarne, äfvensom skjutsbondens, väckte oss snart. En lång död karl ligger här tvärs öfver vägen, hördes det. Bonden skrek värst och ropade: Herre Jesus, det är ju kapten från Y, och han ä fälle dö ätter hva ja kan si. Herre Gud, att då skulle just ske på kronas landsväg! Kära herrskap, lät oss skynna oss häna, för si, iss I tro mej eller ej, kommer nu länsman iE, så få vi stå opp och vittna, att nän har knäppt hjeln. Under dessa bordreflexioner hade slädan stannat ;ch gamla min betjent redan försökt att upplyfta!