Aftonbladet – 3 juli 1841, sida 4

i i sökte och hvilka, PROSTEN WIESELGRENS FÖRELARING I ANLEDNING AF DOKTOR REUTERDAHLS AN KLAGELSE. Jag mins huru det gick lammet när det villef r svara sig mot sin förman u!fver, som anklagade detsamma att ba arubbat ordningen i källan, Ehuru jag mot en billigare anklagare skulle drista framträda med ett försvar, må jag bär visligen i allo erkänna de brott, för hvilka jag blifvit stratfad. Jag erkänner således — ej alt jag höll Bibliotheket öppet för alla, som derunder kosckade på dörren, ty då hade jag knappt fått göra annat, än agera vaktmästare; men att när t. ex. en gammal Professor mödosamt uppgått och begärde bli inliten för några minuters samtal, jag ej trodde, att det var Bibliothekariens vilja, att jag skuile svara: gå och begär först Dr R:s tilläielse! Hvad som är Sikert. det är, att ingen af dem för hvilka jag öppnade, agenomstroöko Bibliotheket, än mindre kunde misstänkas att der göra något ohägn. Jag kunde väl minst : ana, att Bibliotheket då kunde vara så under ord-! nande, alt ej ens akademiske lärare kunde der få Ipå ett ögonblick inlåtas, när jag just nu såg allimänheten verkligen strömma dit, hop efter hop, ledsagad af amanuenser eller vaktmästare, för att bese idet nyss väl i ordningstältda Bibliotheket, der jag ej fann något annat oordnadt, än de asmå skrifter, jag under det decennium, jag som landtman sökt just dessa i Bibliotheket, hufvuds.k-; ligen alltid funnits i samma skick jag lemnade dem, då jag hade den högst önskade hugnaden att se Bi-: ibliotkekets vård öfverlåtas ät Hr Doktor Reuterdahl. Det enda, som då förebråddes mig, eller alt jag driIstade låta en under publik öppning inkommen kan-: , didat, som önskade mitt förord hos Bibiiothekarien om en viss editions af Pindarus inköp, star.na tills Bibliothekarien hann uppkomma, tyckte jag blef så vid pass straffadt då, att det dermed kunnat vara isonadt, he!st jag ännu ej varit föremål för en sådan. inför någon lärare, då jag gick sub ferula ischolan, ablodets vyallning hos någon förman eller var det. Jag får då åter lika ödmjukt offentligen afbedja detta brott, som jag gå gjorde det enskildt och trod-! de att ej andras tillgöranden t. ex. den insända artikeln i Aftonbladet skulle omintetgöra den förlåtelse, som då följde på min ödmjuka bön. Jag erkänner vidare, att jag cuppref packor och : :rubbade skriftsamlingen., nars göra? jag just f alt han då Men huru skulle jag snännu ej fordrade vakt över mig. Doktorn erkåänner sig ju sjel! veta, att: ämligast sökte dessa småskrifterne och Således måste jag antingen i min ensamhet sitta och se: på bokryggarn2 eller gripa mig ann. mänhetens hand; aft jag för att sedan kunna skrifNu länder till : upplysning, att jag åtagit mig skrifva de biografier, signerade —n, i Biogr. Lex. af bokstäfverne H. J.: K. och L, hvilka nu äro eller snart komma i allji va Sveriges sköna litteratur och underlätta arbetet: ar det nya biografiska verket, under åren 1823 —31 snvände t. o. m. hbela vinterdagar, till min helsas obotliga skada på Lunds Bibliothek, hvilket då var: mig anförtrodt, för att ordna alla små skrifier, som sällan finnes i privatbibliotheker, på det de måtte; finnas der att tillgå (tusentals hunno ock under den ; tiden att inbindas och katalogiseras); att hvad jaz hann ordna, men som ej hann inbindas, var lispredikningar, persomatisr och dylika wminnesskrifter.: Dessa band jag samman, alphabetiskt ordnade, ej ef! ter författarnes utan efter de beskrifnes namod. Nu! voro dessa framtagne för någon annan anordning: eller komplettering, och jag, som blott hade valet : mellan att göra intet eller att upplösa dessa al mig; knutne trådar, upplöste dem, uttog dessa personalier ur H—L:buntarne, gjorde derur de excerpter, hvil-:i ka jag ansåg Upsala ha rätt begära begagnade i de. från Lund ankommande biografierne, så vida Bibiothekets tillgångar derstädes sådant medgaf, och lade allt åter i samma skick. Och detta mitt tillvägagående såg Hr Bibliothekarien då med egna ögon, ; hvar gång han hedrade mig med att ingå i det rum, der jag arbetade, utan att då säga derom ett ord, i Ej ens, när nu sednast vakt fordrades afannor man n vaktmästaren, anfördes detta, utan blott görrens öppnande, ett fel som jag på det bestämdeaste lofyade, att när det som sådant ansågs, ej mer begå, knackade hyem som helst — ett löfte, hvilket jag var glad att kunna tillkännagifva, om någon knackade, ty jag hade blott en, högst två dagar att använda för genomgåendet af en mängd personalier och några munuskripter, just dem, som anföras i Biograph. Lex. vid slutet of Svea Laserbrings bivyraphi, och som jag sjelf gifvit Bibliotheket, utan att ens, förrän den biographien stkrefs, ha nimnt derom eller begärt någon tack derföre. Att det smärtade mig, att nu förgafsves ha rest in tillstaden för att få se i dem torde ej förefalla någon underligt, hvarföre jag ej gjorde någon hemlighet af det, som ganska offentligt tilldragit sig; men den som derom korresponderat med ailmänrheten, gick säkerligen sitt eget ärende och var ej af mig anmodad. Oriktigheter ba insmugit sig i framställningarne om denna småsak både i Aftonbladet och Lunds Veckoi blad. Ej orkade jag (som ändå! under resan före min hemkomst måste intaga sjuksängen) att gå till aila 6 amanuenserne, utan lofvade mig vaktmästa ren uträtta detta. Men en vidtalade jag, som uppgaf, att han då var förbindrad, och jag erkänner mig ej ega synneslig fallenhet för att inkommodera någon, om jag märker det komma på minsta sätt oligligt. Då kom vaktmästaren och anförde, atti. af dem ban träffat bland Hrr Amanucaeser, ingen hade tillfälle. Jag tviflade så mycket mindre derpå, som dessa herrar alltid visat en gammal kamrat oförtruten välvilja, då det varit dem lägligt, hvilket här med tacksamhet erkännes. Jag bed nu vaktmästaren ej vidare göra sig besvär. Allt detta kan vjsserligen föga intressera publiken, och jag hade gifvit Hr Doktorn sista ordet, om jag ej kan vara skyldig läsarne af Biogr. Lex. en: förklaring om de svårigheter, som kunna möta en landtbo, hvilken envisas med litterära sysselsättnin-1. gar, i fall antingen de biographier jag insänder, blifva : torfiigare, än de, under lyckligare personliga förhållanden för förf., kunnat bli, eller jag finner att de heldre böra uteblifva än komma alltför bristfälliga. Westerstad den 24 Juni 1841. P. Wicseljren. i i i Ka Ta (