Aftonbladet – 3 juli 1841, sida 2

tansvärda batteriet på Marieberg, man citerar en vers ur Bellman vid passerandet af Essingen, man beundrar de olika ställena äfven på motsatta stranden, man går om en fallig skuta, hvaråt ganska mycket skrattas, man lemnar likaledes efter sig en liten segelslup, som oskyl digt kommer i kölvattnet och börjar hoppa upp och ner på ett fanders sätt, hvaråt man skrattar ännu tio gånger värre, och man nästan inbiliar sig således för en stund. att man verkligen har roligt. Men vid Kungshatt händer redan en händelse, och en rätt förarglig på köpet. En ung herre håller just på att för en vördnadsvärd iant berätta den gamla traditionen, som han läst på vers i Nicanders Ruuor,, om kungen, som här miste sin hatt, då han med häst och allt hoppade ner i sjön, och den goda frun tittar dervid rakt upp i vädret, för att se stången med den söndriga hatten deruppe öfver granskogen på det höga berget, då en regndroppa faller med fart ner midt på hennes näsa. Hvad nu! det regnar! oh, min gud, det regnar! . sv På min ära, jag har sjelf kännt det. Allmän villervalla. Den ena ser ganska tydligt, hur det faller den ena stora droppen efter den andra, den andra försäkrar, att det endast är inga från skorstenen, och berren med spindel-observalionerna vill taga på sig. all någon nederbörd är på fyra och tjugo timmar rent af omöjlig. ty gamla märken slå icke fell, Imeddertid spännas hastigt alla små parasolletter upp; somliga damer breda en näsduk öfver hatten: de mest förskräckta skynda att intaga en trygg plats nere i salongen. Opartiskt taladt, är saken den. att det verkligen, tvärtemot de säkraste märken, regnar en smula, men man vill hoppas att det endast är ett löst infall, ett litet raljeri, och alt det skall Igenast åter klarna upp. Det gemenaste är, att det på samma gång börjat blåsa en kall nordan