Aftonbladet – 2 juli 1841, sida 3

minnena från fordom kringflögo och uppvärmde det; det var upproriskt, men hon betvihgade det. Ossian fladdrade ännu en tid omkring, som en papillion, tänkte lika litet på Hedvig, som någon af de andra sina s. k. passader, förlofvade sig slutligen med en rik fröken och hans vänner sjöngo på hans bröllop: Säg farväl lilla fjäril åt nöjen Åt kurtiser, åt lekar och löjen, Natt och dag har du brydt våra sköna, Säg dem nu Hr Adonis — farväl.v Hedvig försjönk uti ett djupt svårmod, som emot vintern ännu mer ökades. Hon var väl alltid god, omtänksam och trogen i sina åligganden, men det sår hennes hjerta fått, läktes aldrig. Mot våren vaknade åter hennes lifsandar, och hon började blicka omkring sig med en svag känsla af nöje, då lärkorna sjöngo i sky, och blommorna vaknade ur vinterslummern. Hon tog fram sitt länge förgätna skrifdon, Alma hade gifvit henne den första blåsippan, och satt nu bredvid henne för att, som Hedvig sade, hjelpa henne med att bråka till några rim. Hedvig skref öfver sin Blåsippa: I tufvan bäddad drömde jag Om lifvets fröjd , Då solen blänkte, vårklar dag Från himlens höjd., aDess milda stråle lockar mig Att blicka opp; . I lösta böljan speglar sig Min späda knopp.