Aftonbladet – 1 juli 1841, sida 3

Förvånad höll Hedvig brefvet en hel minut i sin hand, en silfverdroppe föll på henne; hjerta; det var som om man lagt en isskifv: öfver bröstet på henne: hon tvekade, sammanvek med darrande hand det olyckliga vittnesbördet, om ett misstag som hon icke förr än nu velat erkänna, och höll det sedan öfver ljuslågan. Det var då icke annat än en dunstbild, sade hon slutligen liksom vaknande ur en dröm, i det hon med foten utsläckte de sista lemningarne af det förtärda brefvet. Han var aldrig värd den djupa den starka, varma känsla jag egnade honom — Gud har skrifvit en oläslig hand! tillade hon och tårarne framqvällde nästan emot hennes vilja — finnes då inom denna förledande yta endast grundhet, flärd och fåfänglighet! Fjällen föllo från hennes ögon, men hennes hjerta var dock fastlänkadt, hon kunde ieke lösa det utan att slita det sönder, hon ransakade sitt inre tillstånd, hon drog sina tankar sina känslor fram i dagen — och ryste för deras hemska former. Hon fann med förvåning och smärta att hennes förstånd kunde ingenting uträtta mot denna förbistring i hennes själ. Du har en vext på din arm, du vill borttaga den, du ser mycket klart att det onda består deruti, och du finner lätt att den bör bort. Sätt icke lancetten dit! — akta dig — det onda har rötter långa, otaliga utgreningar som sprida sig till de innersta, de ädlaste delar, du skall icke lyckas att borttaga det onda: utan att äfven skada dem; du skall förblöda. Bjud till att fördela det onda. Det skall kanhända lyckas. Fördela men icke fördrifva det, det blir ett mindre fixeradt ondt, men blir dock qvar utspridt öfver hela kroppen. Sådane sår som kärleken förorsakar, äro egentligen obotliga, emedan de, om de ock skenbarligen läkas, dock hafva hos somliga naturer qvarlemnat ett frätningsämne, som småningom tär på själens krafter, och som vandrar doldt och hemmastadt i de hemligaste och finaste ådrorna af den andliga mekanismen. (Slutet följer.) LIJANA. v— tt —