Aftonbladet – 1 juli 1841, sida 2

År det blommans doft jag andas? Solens värma deri blandas. Är det redan vår? Jag har sofvit alltför länge Inga bojor mer mig stängel Tänker knoppen tyst. Snart de hulda späda dragen (Ingen färg blef skänkt af dagen) Stå i menlös drägt. Ljufva ångan till dig talar Skönt om sommarns blomstersalar Derifrån den är. Men hon saknar sina vänner, Ser sig om och ingen känner, Veka stängeln böjs. Speglar sig uti den bölja, Som dess grenar dagligt skölja, Villan ser och — dör. De kulna qvällarne syntes Hedvig så långa, Ossian skref: Dyra älskade Syster! Det är icke roligt nu för tiden. Jag har ingen som smeker mig, ingen att leka med, ingen som lägger kall hand på mitt heta hufvud och varm på mitt sjuka bröst! Jag är ensam och skygg som vildfogeln, som i hast och oförmodadt befinner sig bland menniskor och på en bebodd plats; jag flaxar omkring, blickar förbländad och förvirrad åt alla sidor, tills jag ett, tu, tre känner kulan under vingen. Då vänder jag tillbaka till den mörka skogens famn; men ingen möter der, ingen förbinder, ingen tröstar mig. Egentligen borde man aldrig skiljas: hade jag varit tillsammans med dig, vore det bättre med mig; jag skulle då mindre känna den olägenhet, som nu gör mig upprorisk och olycklig. Ser du, min älskade Hedvig, det är en harmfull känsla att veta med sig, alt man är utestängd från sin ålders nöjen, att man är förbisedd, försmådd, öfvergifven, blott för den lilla lumpna omständigheten, att man saknar medel — medel! hvilket uselt, hvilket vedervärdigt ord;