Alma och Mormodren kallade hon sina barny och hennes käraste sysselsättning var att pussla om dem. Hedvig hade många älskvärda talanger, men de suto icke utanpå — de tjenade ej att prunka med, hon använde dem blott att dermed försköna sin busliga krets. De nöjerf man i allmänhet anser tillhöra hennes ålder, hade intet värde för henne. aJag lefver för mina barna brukade hon småleende säga för sig sjelf och tänkte dervid på sina skyddlingar. Sålunda : upphann Hedvig sitt sjuttonde år, och gjorde vid denna tidpunkt bekantskap med Ossian L. Han var en yngling om ett par och tjugo år, al ett vackert yttre, särdeles voro hans ögon af en underbar skönhet och glans. Öfver hans inre låg ett ogenomträngligt töcken. Ett vildt romantiskt landskap, sjöar, dalar och berg, blomsterfält och friska grönskande ängar med blanka källsprång, men deröfver låg ett bredt dunkelt : moln. Kala klippor, brända hedar, mörka skogar oeh täta busksnår, bråddjup och stela, branta höjder — Alla betäckta af moln. Upptäckte man någongång beskaffenheten af dessa underbara nejder, så var det blott en ringa del deraf, hastigt och försvinnande såsom vid skenet af en blixt — han: hade någonting ytligt aglasfagerta, någonting underbart tilldragande. stundom såg man honom med samma känsla, som man erfar då man helt ensam i skymningen befinner sig nära och oförmodadt bredvid en rätt lefvande bild af marmor eller vax: man känner en kyla kring hjertat, men tillika erfar man en undran, en dragning att qvarstanna. Af kotterierne i A— kallades han i mjugg Robert le Diable, ett påfund, som troddes från början vara inventeradt af fröknarne W. — Ossian IL. besökte ofta invånarne i det lilla huset vid sjön, der han var en välkommen gäst; isynnerhet bade Hedvig fattat mycken tillgif