i en tjock lunta, jag tror det var Svenska Akademiens handlingar eller om det var någon annorstädes: om jag vore målare, nämnde jag det svarta ondt, jag skulle således måla allting hvilt. Det tyckte jag var bra sagdt, och ha derföre kommit ibåg det allt sedan. När Mormor blir missnöjd med mig och(var nar så mildt och förebrår så skonsamt och lindrigt, då hon höjer upp sin hand och skakar bet vackra hufvudet och ser på mig med en dlick, sådan som Marmorbildstoden du en gång visade mig på Museum, då kysser jag henne, ty jag har aldrig sett något vackrare. Alma sade en gång: ack om jag fick min syn igen! — Hur så Alma, sade jag litet misslynt, ty jag bar förbjudit henne att säga så, emedan det bedröfvar Mormor: ehvad ville du di göra Alma?, cJag ville resa till Italien och sc Silvio Pellico och sedan till Stockholm och se — Franzen —, När så den fina undia läppen darrade och en fugtig strimma glänste vid randen af de Jjusblå skära tillslutna ögonlocken, då kysste jag henne, ty hon var så vacker som en dag. Ossian sjunger iband så jag vore färdig göra så med honom med, dock har Jag aldrig kysst honom än, derföre att det förekommer mig ibland (icke alltid), som om han vore aldravänligast när jag är lite parerad, när hå ret är omsorgsfullt kammadt, eller då jag bär en ny klädning. Hm! det är dock alltför besynnerligt; det måtte icke vara 533 Jag blott inbillar mig det; ser du, söta Tantel jag håller mer af en vissnad blomma, än en frisk. Den friska ser jag med nöje; Jag kan till och med sätta henne på mitt bröst, men den vissnade smeker jag, trycker henne till mitt hjerta, ja, jag båller rigtigt af henne — tror du jag skulle älska Alma så högt, om hon inte vore blind.? Ossian är inte blind han, — och likväl så — det är besynnerligt! — jag förstår icke hvarföre jag skall hålla af honom så mycket.