venhet för honom, och behandlade honom vänigt och förtroligt som en broder, — de kallade ivarandra ock Bror och Syster. Hedvig skref till sin Tante vid jultiden: — — — aDu frågar mig om Ossian L., Tante lilla. Du vet att vi hålla mycket af hvarandra, det oaktadt bekänner jag att jag förstår honom icke alldeles — han är ibland så öm, så god, så vacker — ibland åter är han icke alls vacker — då jag för några dagar sedan frågade om bar ville följa oss till kyrkan, svarade han: cJag är icke presenterad der i huset. Du gode Gud hur kar man vara så tanklös, så lättsinnig! Jag såg på honom så sorgset — Du kan icke tro huru ledsen jag var, det låg ett så betydelselöst, så andefalttigt uttryck i hans ansigte, att det just sved i mitt hjerta, men det är sällan han synes mig sådan, oftare är han känslig, god och varm, dock aldrig glad — och det tycker jag om — ty hvarföre skall man vara glad; ifvet är så alfvarsamt, jag har åtminstone icke ust att le deråt. Jag har under dessa aftontimmar, som vi varit tillsammans, försökt att uppöfva hans musikaliska anlag, emedan jag föreställt mig att det skulle uppmjuka det hårda skal, hvarmed han omsluter sig och uppsmälta den ishinna, som allt då och då drar sig kring hans hjerta; men han är så ostadig, så utan all ihärdighet att jag knappt kan få honom att sysselsätta sig med en och samma sak en fjerdedels timma och misströstar att han någonsin skall kunna öfvervinna de tekniska svårigheterne. Han vill komma åt kärnan utan att bräcka skalet, Du vet huru mycket jag älskar allt vackert, och ändå kan jag icke säga några reglor för hvad som är vackert eller fult. Det förekommer mig, som om det vackra vore det rätta och det fula det orätta; men om jag då skulle säga hvad som är rätt och orätt, så kallade jag det återigen vackert och fult; ty, som jag läste en gång