Aftonbladet – 30 juni 1841, sida 2

kunde slänga dem i halsen och få vara i fred sen för de satanasierne.n eDet är fult Ossian! gör dig af med dem, det ber jag dig! cIngenting heldre, om jag bara hade magt som jag har vilja — men hvad tusan, de taga jun ingen raison, det är det infamaste, efterhängsnaste, oOdrägligaste och närgångnaste pack i verlden ! Han som så talade hade imedlertid tagit plats på en stol, och i samma ställning som Pariserpojken, med armarna i kors på ryggstödet, betraktade han en stund stillatigande gruppen framför sig. Flickan vände sig bort. Den unge mannen, som vi härefter vilje kalla Ossian, skakade med en otålig åtbörd sitt hufvud, steg upp och gick till andra ändan af rummet, här satte han sig vid Pianot och genomgick i förunderliga tongångar det mest brokiga virrvarr af kompositioner af Czerny, Hänten, Bellini etc. etc. samt ett potpouri af alla nyare 0peror: än en reprise af någon francaise, än åter några fragmenter af de utsöktaste melodierne utur samma operor — hastigt tvärstannade han och utbytte dessa nyckfulla fantastiska ideer mot en enkel aria af Kulau ur operan Elisa:c Ensam trötte vandrarn ilar, etc. — Men det var ingen vanlig sång full af flärd och konstigheter — den var andelig, ren, varm, enkel och Jljuf. — Man kunde aldrig höra en skönare mansröst, hvarje ton gick till bjertat, som kände sig hemmastadt i denna hemliga tonverld — man skulle hafva svårt vid att öfvertyga sig alt sångaren var densamme som nyss så lättsinnigt, bizart fladdrade öfver tangenterne. — Så trifvas de besynnerligaste motsattser uti ett och samma menniskohjerta, så förlikas ofta de mest stridiga elementer inom samma trånga rymd. Hos vissa naturer ligga dessa kontraster så nära hvarandra; skiftningarna från sorg till glädje, från löje till tårar, äro så plötsliga, så bjerta, som de flam