Aftonbladet – 30 juni 1841, sida 2

ss EEE för tillfället lånat af eldskenet en glad färg och öfver hela figuren låg någonting rörarde och vördnadsbjudande. sÄr du ledsen Mormor lilla?. frågade flickan som nu hade uppstigit från sin stol och böjt sig ned mot pallen vid den gamles fötter. cAr du ledsen ? hviskade hon och för de smekande sin lilla hvita hand öfver gummans sammanlagda händer som hvilade på hennes knän. kÅ nej, icke nu, sade den gamla, och besvarande flickans smekning undanströk hon de mörka hårlockarna från hennes panna och lät sin hand lätt glida ned öfver den rosiga kinden som hade en nästan barnslig rundning; var blott icke ledsen dux, tillade hon derpå, och blickade varmt i flickans ståtliga mörka ögon — han kommer nog — du skall få se att han kommer.n aJag har så vänjt mig vid hans sällskap nu, att jag tycker qvällarne äro så långa då han är borta.n Så långa, upprepade den gamla, chm! jag vet en ännu längre qväll — jag väntar ock någon l aHvem, söta Mormor! aBrudgummen, barn!, En klar färg betäckte flickans kinder och på den fylliga friska läppen randades ett fint och ömt leende; dörren öppnades i detsamma och en ung man inträdde, Ett sådant hundväder Mormor! det regnar som himlens alla fenster voro öppnade, och alla I vindar voro lössläppte — och alla björnar med, Ihade jag så nära sagt — karnaljerna kunde väl hålla sig inne nu, tycker jag — Björnar? inte har du några björnar Össian! aJo det kan du lita på! — fick jag icke gymnasticera öfver tvenne stycken sådana just nu i Itrappan till mitt rum? — Den som en gång kunde få ett stort arf ifrån Brasilien, Indien, Demerary eller månan, lika godt hvarifrån, — så man