Aftonbladet – 30 juni 1841, sida 2

WI hafve medgifvit, att Entreprenören af Pantlåne-inrättningen i Stockholm må ytterligare i fem års tid, räknad från den 4 Juni 4842, begagna det vid 4828—41830 årens Riksdag af Riksgäldskontorets medel beviljade lån, 400,000 Rdr, under de vilkor, Wår härom den 43 sistlidne Februari till Kongl. Maj:t aflåtne underdåniga skrifvelse innehåller. I händelse sådant för verkställandet af Riksgäldskontorets utbetalningar finnes oundgängligen nödvändigt, ega fullmäktige att upplåna dertill erforderlige medel, emot nämnde verks obligationer, som skola lyda å Svenskt mynt och vara ställde till inlösen antingen efter föregången uppsägning, eller efter viss bestämd förfallotid, hvilken sednare dock icke får bestämmas utöfver tio år från obligatio nernes utgifningsdag. Härvid skola fullmäktige företrädesvis söka begagna det af ofvanberörde lånesätt, hvarigenom lägsta räntan beredes, och får denna icke i något fall öfverstiga 5 procent, elier rabatt å obligationernes kapital-belopp medgifvas. 40. Vid reglerandet af Statsverkets inkomster för innevarande och följande år, intill dess ny statsreglering vidtager, hafve WI, såvida icke af Oss beslutade förändringar i dessa inkomsters utgående eller andra omständigheter derifrån föranledt undantag, i allmänhet beräknat de ordinarie statsinkomsterna till de belopp, som under åren 1833 — 1337 deraf i medeltal till Statsverket influtit; hvarvid WI upptagit den under serskilda titlar uppförda, dels indelta, eller in natura anordnade, dels statsverket behållna spannmål efter ett värde af 6 Rdr tunnan i stället för 5 Rdr, hvartill detta värde vid sednaste statsreglering beräknades, och har denna beräkning af spannmålsvärdet äfven vid Statsverkets reglerande blifvit iakttagen i afseende på den å de serskilda hufvudtitlarne upptagne, indeldta el!er oindeldta spannmål. 8 44. Med bifall till hvad Kongl. Maj:t, uti aflåten nådig proposition, Oss föreslagit, hafve Wi beslutat, att den vid Avesta uppburna tull å bergsmans koppar må upphöra, till följd hvaraf den under namn af Avesta korparoch manufaktur-tuli i Riksstaten bittills uppförda inkomst-titel numera derur försvunnit. 42. Då vi funnit den under allenast 3:ne dygn för hvarje års blåsning medgifna befrielse från uionde-afgift af masugnar icke stå i skäligt förhållande till den tid, som verkligen förflyter, innan någon inkomst af hytteblåsningen kan påräknas, hafve WI beslutat, att skattefrihetseller s. k. kall-dygnen må för hvarje års blåsning bestämmas till åtta; å hvilket beslut WI, uti underdånig skrifvelse den 48 November sistlidit år, anhållit om Kongl. Maj:ts nådiga sanktion. 43. Sedan Wi, för vår del, beslutat, det mantalspenningarne, ifrån och med innevarande år, icke må erläggas förr, än efter fyllda 47 års ålder, hafva Wi, uti aflåten skrifvelse den 4 Mars detta år, berörde Wårt beslut hos Kongl. Maj:t i underdånighet anmält, med anhållan om dess nådiga sanktion derå; och har Kongl. Maj:t, medelst skrifvelse den 7 derpåföljde April, lemnat sitt nådiga bifall till hvad Wi sålunda beslutat, dock att derigenom någon rubbning ej kommer att ega rum uti de serskilta undantagsstadganden, på grund hvaraf befrielse från mantalspenningars utgörande äfven efter fyllda 47 års ålder hittills i vissa fall fall fått tillgodonjutas. g 14. Då Wi ansett billigheten fordra, att rikets samtlige invånare lika bidraga till underhåll af domstolarne, af hvilka de alla hafva lika fördel, och att serskilda afgifter för detta ändamål icke belasta personer, som bebo den oprivilegierade jorden, samt tillika i betraktande tagit de olägenheter, som vid lagmansoch häradshöfdinge-räntans debitering och fkontrollen derå uppstå, i anseende till de många olikartade undantag, Kongl. Reglementet af den 20 November 41741 stadgar, och hvarigenom misstag lätt kunna uppkomma, hafve Wi funnit ej mindre med rättvisa emot de skattskyldige förenligt, än äfven i flera hänseenden lämpligt, att berörde, i högtsta måtto ojemnt fördelade utskyld varder upphäfd, phvadan Wi, för vår del, beslutat, att, från och med detta års början, densamma må upphöra att af rikets inbyggare utgöras, samt att, i stället för det tingsgästningspenningarne utgått, i förbållande till hvarje års uppbörd, de må för framtiden å stat uppföras och utbetalas efter medium af beloppet under He sist förflutna tio åren, likväl med iakttagande deraf, att, på sätt vid 1828—1830 årens Riksdag iblifvit bestämdt, de personer, hvilka före den tiden tingsgästninsspenningar, åtnjutit mera än en fjerdedel af lagmansoch häradshöfdingeräntan, för deras tjenstetid dervid bibehållas, med beräkning efiter nyssnämnde grund, äfvensom att, hvad serskild langår tingsgästningspenningarne i Dalarne, der desamma varit direkte af Nämnden uppburne, beloppet af denna behörigen utredes och, likasom i öfriga delar af riket, uppföras å stat, såsom ersättning till Åvederbörande; hvarjemte, då Wi ansett den likaledes till justitiestatens aflönande anslagna s. k. sterbhusTafgiften, hvilken utgår, dels uti städerne, dels på landet, hufvudsakligast utaf sterbhus efter sådane personer, som icke erlägga lagmanseller häradsI höfdingeräntan, ega med denna ränta ett så oskiljaktigt samband, att den ena icke bör upphäfvas, futan att den andra likaledes varder indragen, Wi godtfunnit, får Wår del, besluta sterbhusafgiftens fupphörande samtidigt med lagmansoch häradshöfdingeräntan; och har Kongl. Maj:t, genom nådig skrifvelse den 414 Mars detta år, behagat till hvad TWi sålunda beslutat sitt nådiga bifall lemna. 45. Sedan rikets sednast församlade Ständer Ifbeslutat, att för all jord, som, ehuru ordinarie ro