Aftonbladet – 29 juni 1841, sida 3

ka modren! Min förtjenst var nästan ingen, ty jag kunde blott sällan lemna henne. Nöder blef allt större, slutligen fattades jag af förtviflan. En afton gick jag förbi Hr von X—s egendom. Jag kem från staden der jag, för några af barnen hoptiggda skillingar, köpt min Anna litet dricka. Ack tänkte iag, den obarmhertige mannens bureau är full med bankosedlar en enda deraf kunde frälsa min hustrus lif, ock befria mig och barn från hungerns elände! Under nattens mörker återvände jag dit. Jag kände noga husets belägenhet, fann hans byreau uppbröt den och tog ur hans plånbok cn sedel Andra dagen såg jag att det var en 20:riksdalers sedel. Min framgång gjorde mig djerfvare, jag sökte mig fram till skafferiet och lastade mig mec hvarjehanda matvaror, hvilka jag vid hemkomsten gömde i den gamla tunnan. Följande dager blef stölden upptäckt. Man gjorde husvisitatior hos alla Herr von X—s underhafvande, hos mit upptäckte man det stulna. Jag blef genast häktad. Äfven min oskyldiga Anna ryckte de barbarerna ur sjuksängen. Hon svimnade i deras bänder. Jag såg henne aldrig mera! — Hennes af sjukdom försvagade kropp uthärdade ej de! fasansfulla ögonblickets förskräckelse, den derpi följande sorgen öfver mig. Få dagar derefter underrättade man mig att hon kämpat ut. — Hvad skall jag säga mera! Jag tillstod mit! brott, led mitt staff, gret på min Annas gral. kulle, och omfamnade mina arma barn, som fåt husrum 1 socknens fattigstuga. Men ingen tål: te mig numera. Icke underligt, jag tålte mig e. sjelf. Snart blef jag, som försvarslös afförd til närmaste Korrektionshus. Ö, min herre! dei