Aftonbladet – 29 juni 1841, sida 2

öll till marken: 41; samma ögonblick uppdrog ag iden andra, pistolen och rigtade den på karlen som: höll hästen; men; då denne såg,sin kamrat falla, kastade: han sin stora tveäggade knif mot mitt hufvud och flydde inåt skogen. Jag böjde hufvudet åt sidan, och knifven for oskadlig tätt förbi min kind. Nu lemnade jag tömmarna åt skjutsgossen samt, steg af för att undersöka den fallna bofven, oagtadt gossens tårar och böner, att jag för Guds skuld måtte fortsätta resan. Mannen var sanslös, Kulan hade träffat. honom i halsen och öfverhöljt hans.ansigte med blod; men icke länge hade. mitt öga hvilat på. denna, djerfva panna, dessa dystert sammandragna -ögonbryn,: detta korpsvarta hår, förr än jag med yttersta förskräckelse igenkände de omisskänneliga dragen af Anders, kolarkojans olycklige innevånare. Jag var nära att nedsjunka. vid hans sida. Med min näsduk förbandt.jag hans sår så godt jag kunde, ehuru jag suckande tänkte, att det kanske vore honom bättre att genast få förblöda, än att förlänga ett lif, som vore hemfallet åt bödelns hand. Med skjutsgossens biträde lyckades jag få honom på vagnen, och djupt skakad fortsatte jag gående, vägen till närmaste by, der jag lät inbära den olycklige och skaffa honom nödig hjelp. Här återfick han snart sansningen. Då hans vilda stirrande ögon föllo på mig, uppgaf han ett genomträngande rop, och betäckte dem med händerna. Anders, olyckliga man, utbrast jag, chvar har du gjort af Anna, af barnen? Han ansträngde all sin styrka och svarade med matt men tydlig. röst: De. äro oskyldiga, vid Gud! jag är ensard brottslig Wera förmådde han ej